Insikter?

Jag försöker tänka ut vilket som känns värst,
vad som gör mest ont,
men det går inte så bra,
allt gör ju bara vansinnigt ont,
hela tiden.

Men Insikten att din kärlek aldrig var på riktigt,
att den aldrig varit lika djup som min,
att jag aldrig varit lika viktig för dig som du är för mig,
den skulle kunna ha ihjäl mig vilken minut som helst om jag bara lät den.

Något hände nämligen i mitt inre i somras,
en insikt djupare än aldrig förr,
när plusset visade sig på stickan,
då visste jag,
(det jag egentligen vetat sedan första gången jag träffade dig)
att min kärlek för dig var på riktigt,
djupare än så blir det inte,
Liten var den största bekräftelsen på det,
är den största bekräftelsen på det,
och du om någon vet hur stort det är för mig.

Därför vet jag att din kärlek för mig aldrig varit på riktigt,
för då hade du inte gått din väg,
du hade stannat kvar och försökt reda ut det som blev fel,
tagit tag i problemen istället för att fly,
för det gör man när något är på riktigt,
och Liten är på riktigt,
hur många du än ligger med nu,
hur mycket du än försöker fly,
så finns Liten och jag,
vi kommer aldrig försvinna,
och den insikten kommer nog göra dig ohyggligt ont en vacker dag,
för en sak vet jag med säkerhet,
verkligheten kommer alltid ifatt,
förr eller senare.

Ibland önskar jag att det fanns en trolla-bort-knapp,
något att trycka på så jag fick vila huvudet från alla bilder och känslor,
att jag kunde trycka bort alla mina känslor för dig,
att jag kunde känna att du inte är värd en sekund till av min tid,
att jag kunde göra som du och bara gå min väg,
men så sparkar Liten i min mage och verkligheten kommer ifatt,
min kärlek för dig lever ju i min mage,
älskade Liten finns ju i allra högsta grad,
och är en ständig påminnelse om att det var för riktigt på mig,
och det vill jag aldrig någonsin trolla bort,
så jag stannar här,
i verkligheten,
i smärtan,
i sorgen,
i ångesten,
i ilskan,
i förtvivlan,
i paniken,
i hopplösheten,
i ensamheten,
och den totala lyckan som min älskade Liten ger mig,
för jag är inte lika feg som du,
och jag vet (inte alls egentligen, men jag väljer att lita på de runt mig som säger att det kommer gå över)
att efter regn kommer alltid solsken,
så länge man inte fuskar,
och det har jag slutat med,
för livet är så mycket mer än det,
Liten är så mycket större än det,
och det tänker jag visa Liten,
varje dag,
så länge jag lever,
för störst av allt är kärleken.

Liten är lik sin mamma.

Det var en tung dag igår,
kyrkbesöket tog på krafterna,
jag trodde ett tag att jag skulle gå sönder av saknad och sorg,
men jag överlevde,
jag lät tårarna rinna fritt,
för jag tänker inte bli bitter,
jag tänker ha ont nu,
gråta och skrika,
våndas,
låta allt som behöver komma ut,
för att sedan kunna bli hel igen.

Jag har lärt mig att det är endast den hårda vägen som gäller,
det finna inga genvägar till välmående,
det är bara att kämpa sig igenom skiten,
sekund för sekund,
minut för minut,
dag för dag,
för att en dag inse att sekunderna inte gör lika ont längre,
minuterna känns inte som timmar,
timmarna känns inte som dagar,
då vet man att man överlevt,
än en gång.

men ni ska veta att ingen längtar mer efter den dagen än jag.

Iallafall,
min kärleksunge är precis som jag,
när det gäller julklappar,
we love it.

Liten sov nämligen större delen av dagen,
(bortsett från mina gråtperioder för då buffar Liten alltid på mig)
men så var det dags för julkapparna,
och då blev det liv och rörelse,
Liten sparkade för kung och fosterland därinne,
fantastiskt roligt,
och vi fick många fina julklappar,
jag och Liten.

Liten fick sin första bilstol,
sin första napp och tillhörande förvaring,
sin första haklapp (som det står morfars älskling på),
en dinosaurie som vi döpt till Yrsula,
och så fick Liten även den första saken som jag köpte i somras när Liten bara var ett plus,
så det var en mycket nöjd Liten som efter den där boxningsmatchen gick och lade sig igen,
och en bölande mamma gjorde likadant.
(Liten lyckades också äntligen sikta in en spark så morfar fick känna.)

Idag hoppas vi att älskade Innie får den bästa födelsedagen någonsin,
och att Anders orkar kämpa på inne på sjukhuset,
jag och Liten ska vila.

Ta vara på er därute
// Linda och Liten

ett nytt löfte.

Det blir inte jävligare än så här,
det kan bara bli bättre,
andas,
andas,
andas.

Mamma sitter själv i Ljungby,
Anders kämpar för sitt liv på hjärtintensiven i Karlskrona,
jag är trasigare än trasigast,
och idag är det julafton.

Jag lovade Liten att inte gråta idag,
jag ville ge kärleksungen en fridfull första jul,
men tårarna tycks inte ta slut,
så mitt nya löfte blir att nästa jul ska firas utan tårar,
no matter what,
älskade Liten,
förlåt!

God Jul ni fina därute!

Myten om två

En stor del av min lycka över Liten var att vi var två,
två tokigt förälskade som ville ha ett barn tillsammans,
som ville dela ett liv ihop,
som ville skapa ett liv ihop,
som ville låta vår kärlek växa ännu mera,
så som vi sa.

Den kärleken fanns tydligen aldrig hos två,
utan bara hos en,
mig.

Dagen innan julafton och ångesten bankar mig hårt,
ångesten över att aldrig kunna ge Liten sin hela familj,
sin mamma och pappa i samma hus,
som ett par,
som en familj,
stort svart sorg.

Jag kommer inte heller få det,
det liv jag längtat efter så,
det var bara ett luftslott,
en fasad,
och jag känner mig så fullständigt korkad.

Jag vet att Liten inte är jag,
men det hjälper inte,
för jag har träffat ytterst få människor som tycker det är skönt med delade föräldrar,
att bo i en resväska,
hoppa mellan olika människor,
olika regler,
olika av allt,
jag tror faktiskt inte att jag har träffat någon!

Jag vet att det kommer lösa sig,
det kommer bli bra på något märkligt vis,
jag vet att det aldrig blir som man tänkt sig,
men min högsta önskan är för evigt grusad,
och det gör ohyggligt ont.

Men älskade Liten,
jag ska överleva det här också,
och jävlar vilket bra liv vi ska ha,
du och jag mot världen,
alltid!

paus.

Livet i overklighetsbubblan fortsätter,
kuratorbesök,
barnmorskebesök,
och idag även psykiaterbesök.

Han sjukskrev mig ett par veckor för kris och stressreaktion,
jag fick först mala igenom hela min sjukdomshistoria,
så nu är jag mer än trött,
men jag lever.

Jag vet inte riktigt vad jag mer ska skriva nu,
jag bara hoppas,
djupt och innerligt,
att hans välmående-förälskelse-affär är väl värd all den här skit som jag och Liten tvingas igenom,
någon gång,
någonstans,
kanske jag kan förstå meningen med det här,
men just nu känns allt mest bara som en lång mardröm.

God jävla Jul.

PS. och ja, jag vet att jag just nu är ohyggligt bitter och mörk men jag känner att med tanke på omständigheterna så är det okej just nu.

duktiga Linda?

Jag är en sådan där duktig flicka,
som jobbar även när livet tagit paus,
som försöker göra andra glada och nöjda även när jag knappt själv håller ihop,
som försöker och försöker,
försöker och försöker,
kämpar och kämpar,
stångar mig blodig bara för att vara någon till lags,
även när livet drabbat mig hårt och jag inte förstår hur jag ska ta mig framåt.

Men igår gick luften ur mig,
trots att det var fjärde advent,
trots att granen skulle kläs,
trots att tiden just nu ska vara glädjefull och fridfull,
jag grät och grät,
all ork försvann och har inte återvänt,
jag är som en blöt pöl på golvet.

Så idag sa jag att jag inte kan jobba just nu,
jag grät mig sönder och samman hos kuratorn,
jag förklarade att jag inte har några självmordstankar,
inte överhuvudtaget,
men jag vet inte HUR jag ska överleva det här,
bara att jag måste.

Hon sa till mig direkt att stanna hemma,
ingen människa förväntar sig att jag ska fungera som vanligt nu,
förutom jag själv då,
hon sa att jag är i kris och chock,
att det nu bara handlar om överlevnad,
och det är okej,
allt är okej så länge jag bara överlever,
jag och Liten.

I eftermiddag fick jag lyssna på Litens hjärtljud,
det får jag en gång i veckan nu,
för det hjälper mig,
Liten håller mig vid liv,
älskade bästa Liten.

Så mycket är lagt på mig nu,
sådant som jag inte vet något om,
det gör mig totalt utmattad,
och uppriktigt jävla förbannad,
egoistiska karljävel.

Idag fick jag ta ett tungt beslut till,
jag fick säga till J att jag inte kan ha honom med hos barnmorskan,
det går inte nu,
och det skär mig sönder och samman,
för han borde vara där,
för jag vill att han ska vara där,
men det har han förstört,
jag överlever inte det och det måste jag ju,
det har jag lovat Liten,
hur fasansfullt ont det än gör,
så måste jag klara det här också,
så jag fortsätter andas,
en sekund i taget,
och lever på alla andras ord om att det inte alltid kommer kännas så här.

Bra jobbat duktiga Linda,
gå och lägg dig nu!

God Jul?

Idag skulle vi ha fällt vår första gran,
till vårt första gemensamma hem,
till vår första jul på vårt sätt,
som en familj.

så fruktansvärt fel,
jag har inga ord kvar,
bara bottenlös förtvivlan,
och outhärdlig sorg.