jobb?

Ledig,
länge,
jag.

Som bäddat för trubbel,
javisst.

Sju veckor,
det kan hända mycket på den tiden,
speciellt inne i mig,
storm och kaos,
ett beslut har iallafall fattats,
nu ska bara konsekvenserna lösas.

Kluvet men skönt,
svårt fast lätt,
irriterande men förlösande,
ångestfyllt men lyckligt.

Pedagog ska jag inte arbeta som,
det är beslutet.

Jag vet,
galet,
tokgalet till och med,
men likväl sant.

Idag var jag så hos öronläkaren,
domen var inte kul,
men det han sa visade ur en annan synvinkel att förskollärare inte är min grej,
jodåsatteh.

Ni kan andas nu igen,
jag ska arbeta detta året,
ta mig igenom vikariat som jag lovat,
försöka landa i beslutet,
leva lite mer än jag har gjort,
gå ett par kurser,
chilla.

Jag måste sluta vara så förbannat rädd,
det har den här sommaren lärt mig,
så det så.

(tacksam för hjälp i yrkesval, jag har nämligen inte en aning. Nä, ni ska ju inte tro att mitt finurliga inre ger mig en lösning eller ett alternativ. Nope. Så jobbar vi inte. Vi bara meddelar att den här vägen är helt fel och att den inte ger mig ett skit samt ett läkarintyg på kassa öron. Thanks!)

Jag äter lite middag medans jag tänker,
ciao.

med kärlek
Linda

teater?

Jag klär sakta av mig lögnerna,
kränger illusionerna tätt kring kroppen,
hånglar med ångesten,
skickar fingret åt ensamheten,
dansar tango med tårarna,
lycklig som få?

Min önskan,
din längtan.

Tragik på radion,
trasigt,
brokigt.

Orden trasslar in sig i alkoholens dimmor,
allt för att orka igenom charaderna,
nej tack.

Stopp.

Likt valfenor dansar vi på himlens skära nedgång,
letandes efter famlande händer,
förbjuden frukt,
tårfyllda avsked,
en vanlig vardag?

likheternas olikheter,
de skrämmer,
varför?

long time no see.

Solen värmer mig,
frukosten har just lagt sig till rätta i magen,
jag kastar en blick mot väggkalendern,
3 juli står det med stora svarta bokstäver,
det tar en stund för huvudet att fatta,
3 juli,
hur gick det till?

Våren har varit intensiv och tuff,
krävande och kämpande,
jobb och ångest,
stora beslut,
envishet,
tårar,
men nu sitter jag här på min balkong med ett lugn i kroppen,
en känsla av den djupaste ro,
det kommer bli bra det här.

En veckas semester ligger bakom mig,
sex veckor ligger framför mig,
fantastiskt.

Vi har hunnit med en tur till Stockholm,
vi firade midsommar där med alla våra fina pappa-släktingar,
mina ögon fällde djupa glädjetårar när min älskade farfar och hans syster träffades igen,
hon grät och sa att det var den finaste överraskningen i hela hennes liv,
en sådan genuin lycka lämnar inte mig oberörd,
aldrig nånsin.

Med många nya minnen i bagaget körde vi åter mot Ystad,
där införskaffade vi oss en ny bil,
en Volvo,
så nu är vi vuxna på riktigt,
and i like it.

Jag ska alldeles strax bege mig mot första riktiga hänget på stranden,
jag bjuder på lite bilder från midsommar och återkommer med mer text ikväll!

Med kärlek
Linda

delad.

16.40
tick
tack
tick
tack.

Tretton minuter tills tåget avgår,
helt plötsligt minns jag alla de där hemska söndagarna för massa års sedan,
när jag stod på perrongen med tårar på kinden och ångest i bröstet,
dags att lämna ett hem för nästa hem,
dags att stampa lite på hans hjärta för att åka hem och hela hennes,
om
och
om
igen.

Varje gång blev jag ännu lite mindre,
ännu lite trasigare,
ännu lite söndrigare,
när allt jag ville var att alla skulle få må bra,
sådär löjligt bra som vi alla egentligen förtjänade,
men det gick ju inte,
jag var ju bara en,
och dem var ju två,
en här och en där.

Idag kände jag lite samma sak,
jag ville ta henne i handen och inte släppa taget,
jag ville viska fina saker i hennes öra,
säga att hon förtjänar så oändligt mycket mera,
visa att hon är den vackraste och bästa någonsin,
att livet är så mycket mer än rädsla och ensamhet,
att hon kan få det där lilla extra,
för hon är så värd det.

Skillnaden är att jag nu är vuxen och vet att jag inte kan göra hennes val,
jag kan inte rädda henne från det onda och läskiga,
jag kan inte leva hennes liv eller bära hennes tunga ok,
jag kan bara älska henne,
oändligt,
och hoppas att hon känner det.

//
Linda

attjoprosit.

Förkyld.
Igen.
Fan.

Alltså,
tålamodet över min kropp tryter, kan jag säga.
Vad vill den?

Jag har slutat hetsäta.
Jag äter regelbundet och varierat.
Jag vilar. (på riktigt vilar. jag tackar nej så fort jag känner att orken tryter. Jag har fan sufsat runt här hemma i pyjamas hela helgen när jag egentligen skulle farit runt en massa!)
Jag är ute i friska luften.
Jag har börjat motionera.
Jag har tagit beslut och agerat i frågor som tidigare knäckt mig, allt för å lyssna på kroppen.

och ändå jobbar den emot mig.
Magen är kass och lever ett totalt eget liv. (den ser inte fram emot onsdagens rektoskopi och det gör inte jag heller!)
Jag är som sagt tokförkyld igen trots att det var endast två veckor sedan jag sist låg nerbäddad som en enda stor bacill.
Jag är ständigt toktrött,
galet toktrött,
på riktigt.

Ja jo, nu kommer det jag så väl vet:
Ge dig tid Linda.
Din kropp har varit/är under enorm stress med allt som varit under många år. TID. Mer tid. Acceptans.

I KNOW.

Men vet ni hur enormt mycket svårare det är att jobba sig tillbaka till vardagen när kroppen jobbar emot en? Som om inte pressen vore enorm ändå.

Kom igen nu, kompis, give some help.
Det här börjar ta lite hårt på ställen som jag inte riktigt har råd med...

Host och Fräs
Linda

vi kommer få de snyggaste barnen

Höststorm.

Jag sitter uppkrupen i soffan,
utanför är det nästan höstväder,
och just idag känns det skönt,
det stämmer med mitt inre,
jag känner mig som en virvlande höststorm,
och som de flygande löven,
swosh.

För exakt en vecka sedan sa jag upp mig från mitt jobb,
det fick räcka nu,
det var dags att gå vidare,
ta tag i det onda som skapats innanför de fyra väggarna,
jag har inget mer att hämta där,
det gör bara ont.

Så jag skrev på lappen och kände en euforisk känsla i hela kroppen,
det var helt galet så lättad jag var,
är,
jag gick bara runt med ett leende på läpparna,
fantastiskt fint,
25/6 blir min sista arbetsdag där sedan väntar fem veckors betald semester,
det kommer bli den bästa sommaren på väldigt länge!

Stolt som en tupp över mig själv.

Igår ringde så telefonen på väg hem från jobb,
rösten i andra änden var sprudlande glad,
hon meddelade glatt att hon gärna ville att jag skulle börja jobba på hennes förskola,
jag meddelade glatt tillbaka att jag gärna vill arbeta på hennes förskola,
jag var alltså arbetslös i mindre än en vecka,
gott mos.

Återigen stolt som en tupp.

Jag är glad,
otroligt glad,
lättad,
nöjd,
och lite rädd.

Tempot har varit lite för högt för mig,
det har varit mycket farande,
mycket inre stress,
stora beslut,
omvälvande konsekvenser,
så nu känner jag mig som en urvriden disktrasa,
helt manglad,
tokslut,
platt som en pannkaka.

Så jag vilar,
är hemma,
osocial,
trött,
lite lipig,
men det är okej,
jag är okej,
jag behöver bara lite andrum.

Acceptans.
med kärlek
Linda