2011 blev 2012!

2011 blev 2012.

Hos bästa lillebror och hans sambo.

Stillsamma dagar.

Sömnlösa nätter.

Långa promenader.

Vemod.

Lycka.

Sorg.

Glädje.

Bus.

Raketer.

Lyxig middag.

Gott Nytt År fina ni!

jag förstår fortfarande inte.

en
julklapp
täcker
inte
upp
för
ett
liv
utan
sin
pappa.

förstår
du
inte
vilka
sår
du
lämnar
i
din
unges
själ
genom
att
välja
bort
honom
på
det
fruktansvärda
sätt
som
du
gjort?

fråga
dina
bröder,
de
vet,
de
lider
än
idag.

fan.

jävla
julklapp
till
att
ställa
till
med
skit
i
mitt
inre.

men jag förstår inte.
jag
förstår
inte.

inte nu.
aldrig någonsin kommer jag att förstå.

det måste ju vara något riktigt fel på dig?

usch.
hur kunde jag leva med dig?

det läker här men vissa saker kan jag inte vänja mig vid.

jag stirrar på paketet i min hand,
läser texten,
tårarna börjar genast rinna längs kinden,
helvete med,
kommer jag aldrig vänja mig?

jag tror inte det.

när jag ser hennes namn bredvid hans namn sådär,
som om det vore det naturligaste i världen,
som om de vore kärleksungens föräldrar,
som om det var så det skulle vara,
då gör det ont,
så jävla ofantligt ont att jag skulle kunna skrika rätt ut,
men det kändes inte direkt okej att göra på ICA,
så jag grät,
och grät,
och grät.

förbannade dig,
om du bara förstod en tredjedel av allt du ställt till med så skulle du inte kunna resa dig ur sängen imorgon,
det kan jag lova dig,
förbannade egoistiska fega du,
far åt helvete.

december?

en vecka till julafton och regnet öser ner,
vad fan lixom.

Igår mötte jag en brevbärare på cykel iförd shorts,
i december,
god jul?

Kärleksungens första jul firas hos bästa mormor,
mysigt,
vi hoppas på en vit jul,
en sån´ som man hade när man var liten.

Lillstrumpan kryper,
han reser sig upp mot allt,
han har världens humör,
han är busig,
han är charmig,
han avskyr att sova- dag som natt,
han är inte så förtjust i mat utan ammar helst,
han gillar att bada,
han är nyfiken som få,
han vill just nu sova nära mig och pilla mig i håret när han ska somna,
han säger mamma,
han är kittlig och skrattar hjärtligt,
han tycker om att leka med slickepotten,
han gillar inte höga ljud,
han är den bästa livskamraten någonsin,
älsklingsungen.

Idag har vi myst hela dagen,
långpromenad vid havet,
bad i badkaret,
lek med leksakerna,
utforskat massa saker som man inte får,
en sådan där fin dag som jag kan leva länge på,
trots regnet.

Nu ska jag krypa ner bredvid lillstrumpan,
jag hoppas ni också har en fin lördag,
om en vecka smäller det ju,
tomtedagen...

med Kärlek

härifrån till stjärnorna och tillbaka igen.

Älskling,
om jag kunde så skulle jag rädda dig från det värsta sveket.
jag hoppas du förstår det.
om jag bara kunde så skulle jag ändra på allt som skett mot dig.
jag hoppas du känner det.
men jag kan inte det.
jag kan bara älska dig ovillkorligt och lova att alltid finnas hos dig.
du kommer alltid att vara den viktigaste för mig.
jag hoppas du kommer känna det.
du är den bästa i hela världen.
jag älskar dig.

// mamma

ett år.

Jag klarade det första året,
jag överlevde,
jag tog mig igenom alla de saker jag inte trodde jag skulle klara när allt precis hänt,
ett helt år,
det första året,
det värsta året,
det är förbi nu,
märkligt.

Jag och kärleksungen for till bästa vännen i landet långt bort,
miljöombyte,
flykt,
kalla det vad ni vill,
på årsdagen rann tårarna,
av sorg,
av ilska,
av frustration,
av skam,
men också av lättnad,
en djup och innerlig lättnad,
för att vi klarat det,
kärleksungen och jag,
vi gjorde det,
tillsammans.

Jag har fasat för den dagen ett tag,
mitt mentala hade ställt in sig på att efter den dagen så skulle det vara över,
det skulle vara okej för mig att gå vidare då,
jag fick lov att släppa taget när ett år gått,
men rädslan att det inte skulle gå har varit stor.

Jag har nämligen krampaktigt hållit kvar i saker,
för jag tänkte att någon måste kämpa för kärleksungen,
jag ville att han skulle veta att det som skett inte var okej,
jag ville att han skulle känna att jag inte bara gett upp,
att han faktiskt var planerad och älskad,
av mig iallafall,
att det var på riktigt,
att han var på riktigt,
att vår familj var på riktigt från början,
från min sida sett,
för min fasa är att han en dag ska känna sig som ett misstag,
så jag har kämpat,
och kämpat,
och kämpat,
men utan resultat.

Så den åttonde december 2011 hade jag satt som gräns,
efter den dagen fick det vara nog,
då fick jag lov att ge upp den biten,
han vill helt enkelt inte vara en del av kärleksungens liv,
och det kan inte jag göra något åt,
hur mycket jag än vill så är det upp till honom,
så nu är det bara jag och min kärleksunge,
hand i hand,
på livets krokiga väg,
med de finaste vännerna,
och den bästa familjen som ständiga följeslagare,
och jag kan lova att få ungar är så älskade som min fantastiska kärleksunge,
trots allt.

Ett nytt år har börjat,
häftigt,
nu kör vi.

orosmoln och framtiden

jag vandrar gata upp och gata ner,
vagnens tyngd höjer pulsen,
tårarna faller tungt mot marken,
skenet från julstjärnorna bländar min mörka sorg,
kärleksungens sovande andhämtning stillar oron när den landar i mitt hjärta,
frågorna springer maraton i huvudet,
och jag undrar,
återigen,
när ska allt lämna mig ifred?

Ilskan från mötet piskar i bröstet,
likt ett stormande hav,
det är fegt att spela på någon annans känslor,
speciellt någons mammakänslor,
fan.

Jag sitter där i rummet,
stirrar på kvinnan med blocket,
som stirrar tillbaka,
hennes blick är hård,
hon studerar mig,
smakar på varje ord jag säger,
försöker hitta saker som jag har gjort fel,
ställer ledande frågor,
iakttar mig,
som en hök.

Svetten rinner längs ryggraden trots att jag fryser,
jag försöker som så många gånger förr låtsas att det är en film,
en påhittad situation,
en fiktion,
men jag misslyckas,
som så många gånger förr,
fan.

Tårarna bränner men jag vägrar släppa de så hon kan se,
pappas ord ringer i öronen,
låt de inte sänka dig,
de har sina paragrafer att följa,
de vet inget om dig eller din historia,
ta inte åt dig,
du vet bäst i det här läget.

Vinden snärtar mig tillbaka till stunden just nu,
kärleksungen tittar på mig med sömndruckna ögon,
han är kvar i drömmarnas land,
men så plötsligt spricker hans ansikte upp i det där leendet som jag aldrig kan få nog av,
han börjar prata och gestikulera glad som en solstråle,
älskade vackra du.

Hennes sista ord borrar sig in i märgen och stannar där som en iskall höstvind:
tyvärr är det så i sådana här situationer,
den som är drabbad är den som har det tyngsta och viktigaste ansvaret för att det ska fungera,
och det vill ju du.
Gör man inte allt det där som jag tidigare sagt,
så kommer det bli väldigt fel för ditt barn framöver,
men eftersom DU är en så ansvarsfull förälder som älskar ditt barn och vill han allt väl i världen
så kommer det inte bli så.

Jag går därifrån med tunga steg,
jag har nämligen inte mer att ge,
jag har gjort allt jag har kunnat (och lite till) utifrån min situation,
jag älskar min kärleksunge mer än livet,
jag är själv med honom,
jag ger honom allt jag har att ge,
som mamma,
i nuläget får det vara bra med det,
vad de än säger.

Men fan vad tungt det är,
att leva med deras skeva bild i hjärteroten,
jag önskar såklart också att det vore så,
kanske i den bästa av världar,
men nu ser ju verkligheten ut på ett helt annat sätt,
borde de inte arbeta utifrån den då?

Jag har för länge sedan tröttnat på deras snack,
det är tomt och innehållslöst,
det känns hopplöst,
oron ökar för varje gång,
jag förstår inte,
hur kan det få vara så?

Den dagen han tar sitt fulla ansvar,
den dagen han visar att kärleksungen är hans prio ett,
den dagen han finns närvarande på kärleksungens premisser,
den dagen kan vi börja prata,
inte en sekund tidigare,
end of story.

Nu tänker jag bygga upp vårt liv,
min och kärleksungens,
det är mitt ansvar.

Vi börjar med en resa till en gammal vän,
sen firar vi jul med de bästa,
nyår firas hos lillebror,
det kommer bli bra för oss,
i know it.