orka.

Jag orkar inte längre tänka,
frågorna har inga svar,
inget som hjälper iallafall,
jag blir bara tokig.

Han har lämnat oss för en annan,
vad mer finns att säga?

Älskade Liten,
nu lipar vi av oss det här,
reser oss,
och skiter i honom och alla varför,
vi är värda så ohyggligt mycket mera än detta trasiga,
tillsammans är vi oslagbara,
alltid!

att be om hjälp?

Jag tycker det är svårt att be om hjälp,
jag skäms som en hund när jag måste säga att orken inte finns,
jag gråter mig hellre sönder och samman,
speciellt när det kommer till jobbet,
fy fan alltså.

Jag blev sjukskriven för ett par veckor sedan,
för kris och stressreaktion,
den går ut på söndag,
kuratorn och jag tänker att två veckor med halvtidsjobb skulle vara bra,
för orken finns där inte fullt ut,
ångesten är fortfarande väldigt påtaglig,
sömnen är fruktansvärt oregelbunden,
jag gråter massor varje dag,
jag kan inte koncentrera mig några längre stunder,
livet har ju trots allt fullständigt havererat,
men det betyder att jag måste be om det,
jag måste säga det till läkaren i eftermiddag när han ringer,
jag måste peka på alla saker som inte fungerar,
trycka på hur tungt jag har det,
och jag avskyr det,
mer än mest,
jag vill inte,
jag vill inte,
jag vill inte.

fan ta dig för att du tvingar mig och Liten igenom allt det här

Jag vill jobba,
jag vill orka,
jag vill leva,
jag vill busa,
jag vill skratta sådär hjärtligt,
jag vill vara lycklig,
jag vill det,
NU.

Acceptans.

Jag vet att endast jag är ansvarig för min lycka,
att bara jag kan ta mig ur det här,
att allt i mitt liv alltid är upp till mig,
att det är upp till mig att hantera det som sker,
men du överrumplade mig,
du lurade mig,
du ljög för mig,
du förde mig bakom ljuset,
du som jag gav mitt innersta till,
du som sa att du älskade mig gränslöst,
du som sa att jag och Liten var viktgast för dig,
jag hade inte en chans,
den maktlösheten gör mig fruktansvärt vansinnig,
och alldeles jävla matt.

jag förstår inte.

Ibland blir jag fruktansvärt arg,
på mig själv,
att jag låter en annan människa ha en sådan makt över mig,
det gör mig tokig,
vansinnigt jävla arg.

Om du nu ändå inte ville ha vår familj,
kan du inte bara gå din väg och aldrig mera komma tillbaka då?

Det är inte rättvist,
du trampar sönder mitt inre med spikskor,
går din väg och gör det som passar dig,
för att sedan komma och ta de bitar som du vill ha,
hur kan det få vara så,
jag förstår inte,
jag förstår inte,
jag förstår inte.

Vilopaus?

Vi åker tåg genom Sverige,
jag och kärleksungen,
massa orter susar förbi,
alla inbäddade i ett vitt lugn,
jag försöker tömma huvudet på surrande tankar,
försöker nollställa kroppen,
jag behöver verkligen vila,
komma ifrån verklighetens alla orosmoln för en liten tid,
andas annan luft,
se andra vägar,
leva i en annan värld,
är det möjligt?

Tåget är ganska mycket försenat,
jag satt på centralen och kände lite lycka över irritationen som bubblade i kroppen,
lycka för att det var irritation över världsliga ting,
ett I-landsproblem och jag kände lycka,
är det bra eller dåligt kan man ju undra,
jag väljer att se det som bra,
det är skönt att få vara lite normal för en stund,
en vanlig gravid Linda med vanliga bekymmer,
så väldigt skönt.

Liten verkar gilla att åka tåg,
vaggades snabbt till sömn av tågets lunkande,
själv sitter jag och lyssnar på tonåringarna som tagit över vagnen,
herrejösses,
jag kan inte säga att jag längtar till Litens tonårstid,
inte alls faktiskt,
jag blir skärrad av bara tanken,
kan man trycka på någon form av knapp som gör att tonåren försvinner?

Nu --> verklighetsvila!
// Linda

Liten i Vecka 27 (26+0)

Älskade kärleksunge,
jag kommer inte alltid vara så här förtvivlat ledsen,
det kommer gå över så oroa dig inte,
men nu behöver det vara så här,
jag behöver vara arg och ledsen,
skiten behöver komma ur mitt system,
för då får du och jag det bra sedan,
så som vi förtjänar,
okej?

Nu har jag beställt din vagn,
riktigt bra blev det,
och idag ska sängen inhandlas för den är på rea nu,
tokfin såklart.

Morfar ska hämta din byrå i helgen så vi kan plocka ner alla dina saker där,
du är redan väldigt bortskämd,
precis som det ska vara,
såklart.

Dina guldpjucks som mormor köpte är ju tokhäftiga,
och som E sa: klart att ett guldbarn ska ha guldskor!

För du är ett guldbarn,
det vet du va?

Jag jobbar på att skaffa oss ett eget hem,
det är lite knepigt,
ganska rejält knepigt faktiskt,
men det ska gå,
du kan väl hålla dina tummar därinne?

Du är redan en omtänksam krabat som buffar på mig när oron sätter in,
du känner din mamma väl och vet vad jag behöver just nu,
fortsätt gärna med det,
dina sparkar är som balsam för själen,
(förutom när du prickar in urinblåsan eller mina revben. Haha. Busunge)
älskade bästa Liten,
jag älskar dig,
härifrån till stjärnorna och tillbaka igen.
(oändligt alltså.)

All min kärlek har du
// Mamma

Älskade Bästa Liten!

Älskade bästa Liten,
din mamma har vandrat på många trasiga vägar,
jag har gjort många trasiga val,
jag har sårat fantastiska människor på de trasiga vägarna,
(flera finns trots allt kvar- det säger ju en hel del om hur fantastiska de är),
jag har gjort saker som jag är så fruktansvärt ostolt över,
jag har gjort saker som jag verkligen ångrar för det har inte gett någonting mer än smärta,
men jag har också sett till att lära mig av alla de sakerna,
jag har jobbat hårdare än hårdast för att förändra det destruktiva,
jag har bestämt mig för att den vägen jag för så länge sedan valde är helt fel för mig och de mina,
den är bara destruktiv,
och det är inte jag,
jag är faktiskt ganska konstruktiv,
även om det kan bli bättre.

Jag vet att du behöver gå dina egna vägar,
göra dina egna misstag,
och det ska du,
men mitt mål i livet kommer bli att hålla dig borta från just den världen,
det är ingen väg du behöver ta,
den är så destruktiv och otäck att jag får ångest bara av tanken,
och jag ska göra vad jag kan för att hålla dig undan den,
det lovar jag dig.

För gräset är inte grönare på andra sidan,
och sina handlingar ska man stå för,
hur fel de än är,
hur ont det än gör,
hur mycket skada de än gör någon annan,
så är det din förbannade skyldighet att stå för de och att ta ditt ansvar,
det kommer vara mitt mission in life att lära dig,
för jag vill för allt i världen inte att du ska behöva gå en sekund i mina gamla skor,
den ensamheten som den världen bygger i ditt inre,
den ska du inte behöva ta över,
den epoken är slut,
den stannar här och nu!

om att bara stå ut.

Jag lever,
det gör jag,
men jag avskyr att leva som jag gör nu,
när enda målet för dagen är att överleva,
när det handlar om att stå ut med smärtan,
när det bara handlar om att äta-vila-promenera i friska luften,
att få tiden att gå för den ska läka mina sår,
det gör mig tokig,
för många av mina unga år har handlat om det,
jag vill inte det mera nu,
jag vill vara lycklig och tillfreds,
så som jag var för bara några veckor sedan.

Jag är van att jobba med mina problem,
ta itu med de,
bryta ner de,
förstå de,
lära mig att hantera de,
men det här kan jag inte göra något åt,
inte än då alla sår är så färska,
jag måste bara vara i det,
stå ut.

Så nu väntar jag,
på att tiden ska gå,
på att J ska ta beslut om bilen och lägenheten så jag också kan få börja om,
på att sorgen ska minska,
på att tårarna ska sluta rinna,
på att jag ska börja orka jobba igen,
på att glädjen över livet ska återkomma,
och allra mest på att Liten ska komma,
min älskade bästa busunge.

Idag vaknade vi dock till ett glädjefyllt besked,
Alma är född,
världens bästa Alma,
världens bästa Emmas bebis,
Litens kompis valde att titta ut 16 dagar tidigt,
och mår toppen,
dagen kunde inte ha börjat bättre,
Grattis finaste familjen,
hoppas vi får se er snart!

Liten,
du har redan så många kompisar,
bästisar,
som du får växa upp med,
det är fantastiskt,
de måste du vara rädd om för de tillhör vår familj,
tänk så mycket bus ni kommer hitta på,
Mira, Minou, Edith, Elise, Alvar, Helmi, Måns, Alma och Liten,
världens bästa småfolk!

// Linda och Liten