God Jul?

Idag skulle vi ha fällt vår första gran,
till vårt första gemensamma hem,
till vår första jul på vårt sätt,
som en familj.

så fruktansvärt fel,
jag har inga ord kvar,
bara bottenlös förtvivlan,
och outhärdlig sorg.

känslomässigt maraton.

Idag vandrade jag runt bland spillrorna av mitt liv,
som i en dimma gick jag från rum till rum,
han satt i soffan,
mitt livs kärlek,
han som jag inte vet vem det är längre,
jag svalde och svalde,
plockade mekaniskt ner saker i ett par påsar,
adrenalinet pumpade som om jag sprang ett maraton,
en del av Litens saker fick jag också med mig,
fullständigt overkligt,
så nu sitter jag här som en blöt pöl med mina påsar,
trasigare än nånsin,
men vid liv.

Jag undrar så när mannen jag älskar försvann,
den kärleksfulla mannen som sa sig vara min bästa vän,
han som lös av lycka när min mage började växa,
som sa att jag var vackrast och viktigast i världen,
han som sa att kärleken för mig var gränslös,
han som krampaktigt höll om mig för ett par veckor sedan och sa att han behöver mig så,
han som var så stolt över sin lilla familj,
vad hände med honom?

I soffan sitter en pojke som säger att "han bryr sig om mig och Liten",
men inget mera,
allt annat är som bortblåst,
att han är nöjd nu för han äntligen har varit ärlig mot sig själv,
att han är glad för att han insett att han har en fin familj (föräldrar och syskon) som älskar honom och vänner som bryr sig.
ja sen är han ju förälskad i en ny också som han träffat i två månaders tid.

Jag försöker vara stark och prata lugnt med Liten,
jag försöker förtvivlat förklara att Liten trots allt är önskad och älskad,
att vi har många som älskar oss,
men det är så jävla svårt när den som egentligen ska vara där inte är det,
jag försöker förklara att jag alltid kommer vara där,
att min kärlek är odödlig,
men varför skulle Liten lita på mig?

Jag ber förtvivlat Liten om förlåtelse,
försöker förklara att det inte alls var meningen att Liten skulle födas in i ett så trasigt liv,
att jag trodde Liten var trygg hos oss,
att vi skulle vara en hel familj,
en sådan som Liten förtjänar,
men orden känns tomma och meningslösa när livet ser ut som det gör nu,
och det river mitt hjärta itu,
gång på gång.

men vi lever,
Liten och jag,
det får räcka med det nu.

Mitt älskade lilla kärleksbarn,
jag är så ledsen,
men samtidigt så fantastiskt lycklig att du finns,
du är ett mirakel,
försök att alltid komma ihåg det,
jag ska påminna dig om det varje dag,
och för mig kommer du alltid att vara nummer ett,
glöm aldrig det!

kommer jag bli tokig?

Varje gång jag hör mig själv berätta om vad som hänt så blir jag förvånad,
det känns som om jag pratar om någon annan,
som detta egentligen händer någon i min omgivning,
eller att det bara är en riktigt dålig amerikansk film,
men sedan kommer verkligheten ifatt mig,
Liten sparkar till mig och smärtan blir sådär outhärdligt påtaglig,
tårarna börjar rinna och ångesten river i bröstet.

Så många frågor,
så få svar.

Jag sitter här och stirrar in i elden,
försöker förstå,
försöker begripa,
men det går inte.

Det är nog inte meningen att jag ska förstå,
jag måste bara överleva nu,
plocka ihop bitarna,
laga,
punkt slut.

time will tell

men jävlar vad jag saknar honom

sju dagar.

Idag har jag överlevt i sju dagar,
en vecka i total chock,
i den djupaste sorgen,
i den outhärdligaste ångesten,
i total förtvivlan,
sju dagar som känns som sju år,
men jag och Liten lever iallafall.

Jag hittar inte längre orden när någon frågar mig hur jag mår,
igår slutade jag att svara på tilltal ett tag,
i ren trötthet,
jag orkade bokstavligen talat bara andas,
för jag förstår inte,
hur ska jag då kunna förklara för någon annan?

Jag vill bara att han ska komma hem,
jag vill bara ha tillbaka min lilla familj,
mer än allt annat i hela världen,
snälla?

Jag älskar dig trots allt för störst av allt är kärleken.

nu?

Jag ligger bredvid pappa,
han håller mig krampaktigt i handen,
han torkar mina våta kinder,
försöker hålla inne sina egna,
det går ibland,
ibland inte.

natt in,
natt ut.

Så fort jag rör mig tittar han på mig,
hans blick är så trasig och ångestfylld,
som allt annat,
trasigt.

dag in,
dag ut.

Min hand ligger krampaktigt på magen,
sparkarna därinne håller mig vid liv,
en sekund i taget.

Telefonen ringer,
i andra änden hörs tårfyllda röster som viskar:
du är inte ensam Linda,
aldrig nånsin.
Och ännu mera gråt.

Allt är en kamp för Liten nu,
äta,
tugga och svälj,
inte låta illamåendet ta över,
vila,
ut i friska luften,
andas,
andas,
andas.

Tack gode gud för mitt fantastiska nätverk,
ni håller mig bokstavligen talat vid liv nu,
alla sms och samtal,
vänner som kommer hit och håller mig hårt i famnen,
ovärdeligt.

jag älskar er

bottenlös.

man kan säga att allt har gått åt helvete,
för det har det,
på riktigt.

trasigt,
bottenlöst,
ihåligt,
tomt,
svart,
tusen miljoner bitar.

Liten mår bra,
men det är väl också den enda.

Long time, no see.

Tiden tickar iväg som aldrig förr,
Liten växer,
jag växer,
snön faller,
julen närmar sig,
året går mot sitt slut,
jag hinner inte riktigt med,
men det ordnar sig,
en dag i taget,
som alltid.

Tiden just nu känns viktigare än någonsin tidigare,
så jag försöker landa i varje ögonblick,
men det är svårt,
ruggigt svårt,
jag hoppas helt enkelt på att övning ger färdighet,
för jösses vad här övas på livet i allmänhet och nuet i synnerhet,
allt känns liksom lite galet men på ett bra sätt.

Karriärspöket börjar ge sig men några frågetecken finns kvar på stjärnhimlen,
men vad vore livet utan de där frågetecken?

med kärlek
// Linda