höst.

Om tre dagar är det september,
det betyder att vi har överlevt i tio månader på egen hand,
fem månader utanför magen,
jag och Liten,
det känns galet länge,
nästan som tio år,
fast ändå inte,
en klapp på axeln till oss för det..

Länge sedan jag satt här och skrev,
fast ändå inte.

Det har hänt mycket,
såklart,
fast i mitt inre är det just nu tomt,
man kan säga att det ekar,
som ett höstskrik en tidig sommarmorgon,
förvirrat och lite fel alltså.

Det är skönt att hösten är här,
då kan tårarna blanda sig med höststormarna,
ingen frågar om jag ser lite blek ut,
jag behöver inte förklara min tystnad,
för på hösten får man vara tyst,
låg,
gömd,
vilket jag är,
för jag har tydligen sorg,
sådan där sorg som kommer när allt praktiskt är löst efter en kris,
det finns namn på allt,
rader skrivna om hur jag kommer känna nästa vecka,
så är det,
och då är det okej,
säger de som vet.

Jaha,
vad bra,
då får det vara så,
säger jag som inte vet.

Kärleksungen mår förträffligt,
han är ett solsken,
den vackraste,
alltid.

Han skrattar,
busar,
hoppar i hoppgungan,
gungar i lekparken,
sitter själv (tippar ofta men ändå),
rullar från rygg till mage,
går i sin gåstol,
pussas,
härmar ljud och miner,
flirtar,
äter gröt och morotspuré,
och en massa annat,
fantastiska finaste Agaton.

Pappan,
ja han finns inte,
eller jo,
men inte här,
nu,
han är där borta,
med henne,
jag skickar bilder,
punkt.

rutinfrågor?!

Finns det några oklarheter i vem som är pappan?

Rösterna förföljer mig.
Skrattar åt mig.
Hånar mig.

Så fruktansvärt förödmjukande.
Så fruktansvärt smärtsamt.
Så fruktansvärt.

I den meningen ligger så många undertoner,
så många ifrågasättanden,
fördömanden,
gentemot mig.

Som om jag har varit med massa olika killar,
som om Lilla A vore ett misstag,
som om Lilla A var oplanerad,
som om jag vore oansvarig.

Jag vill bara vråla ut hela historien,
skrika ut min frustration,
men svarar bara ett tyst nej,
det finns EN pappa.

Inget gör mig mer arg än det,
inget får mig att gråta mer än det,
inget gör mig mer förtvivlad.

och hans ord ringer samtidigt i öronen:
Du var ett projekt.
Jag kan inte gå runt som en zombie längre.
Jag måste göra det som är bra för mig nu.
Jag är lycklig.

Jag lägger på luren,
för andra gången bara idag som jag pratar med olika myndigheter,
de som ställer dessa rutinfrågorna,
lägger mig ner,
arg,
vansinnigt arg,
och undrar förtvivlat hur jag ska hitta styrka och vilja att förlåta?

det sista och svåraste

Du får mig att vilja mera.
Du får mig att tänka om.
Du får mig att våga.
Jag tittar in i dina fantastiskt blåa ögon och ser livet på ett annat sätt.
Det återstår en sak, älskade Agaton, det svåraste av allt.

Att förlåta.

Utan det går det inte att ta sig framåt.
Aldrig någonsin.
Kom ihåg det, älskling.
Och jag vill inte fastna.
Jag förtjänar mera.
Du förtjänar mera.
Så, håll min hand.
Lita på mig.
Det betyder inte att jag säger att det är okej.
Det betyder bara att det räcker nu.
Jag behöver energin till att leva i nuet och det som har hänt det har ju hänt.
Hur ont det än gör så är det så här det är nu.
Du har mig.
Jag har dig.
Låt oss fokusera på det.
Låt oss släppa taget och ta det allra svåraste steget.
Det sista.
Tillsammans.
Det är vi värda, min skatt.
Jag älskar dig
härifrån till stjärnorna och tillbaka igen
♥

Ett skrik och min värld förändrades för alltid!

Nu är han här,
min älskade Liten,
världens vackraste kille,
min stora kärlek,
Agaton!

Overkligt,
fantastiskt,
omvälvande,
euforiskt,
sprakande,
enastående.

Jag ligger och tittar på dig timme efter timme,
vill knappt sova för jag är rädd att missa något,
håller dina små fingrar,
pussar dina fötter,
smeker din panna,
älskade du,
att kärlek kan vara så stark,
det trodde jag inte,
faktiskt.

Din pappa kom,
det gjorde vansinnigt ont,
i oss båda,
jag trodde ett tag att jag skulle gå sönder för alltid,
smärtan var så fysisk att det var läskigt,
din närvaro räddade mig,
på riktigt,
och det kommer den nog alltid göra,
det kände jag där och då.

han älskar dig,
fantastiskt mycket,
och han är din pappa,
alltid,
vad som än händer,
och hur ont det än gör i mig,
så är det så.

Du gör mig stark,
min skatt,
du kommer hjälpa oss alla igenom de tuffa stunder som väntar,
mitt älskade lilla mirakel,
välkommen till världen!

8e december- 8e april

fem månader idag,
fem månader sedan illusionen föll,
fem månader sedan lögnerna började uppdagas,
fem månader sedan han gick sin väg,
fem månader?

vi lever,
vi andas,
ofattbart,
overkligt,
som sju jävligt svåra år,
tung dag,
i hjärtat,
men fin på samma gång då fin vän värmde hjärteroten,
tack.

på måndag är det Litens beräknade dag,
då ska vi återigen ses i det där huset,
jag vet inte riktigt vad jag känner om det,
jag vet inte så mycket alls just nu,
mer än att jag vill ha ut min bebis,
det får räcka.

Liten- du är den starkaste och modigaste jag vet.
Tack för att du stannade hos mig, trots allt!
Du slutar aldrig att förundra mig,
kom ut nu så jag får pussa på dig,
min lilla finaste skatt,
jag älskar dig!

Jag blev gravid i slutet på juli,
lyckligaste någonsin,
i september började han träffa den nya tjejen,
ungefär samtidigt som vi köpte nytt kök,
hösten flöt på,
lyckorus över bebis,
början på december,
en kväll kommer han inte hem,
slänger ur sig massa konstiga saker via Skype om hur hemskt livet är,
han stänger av telefonen,
kommer dagen efter,
gråter för första gången någonsin för att han är trasig,
säger att han är självdestruktiv,
han behöver vara själv,
han behöver läka,
jag öser kärlek över honom,
säger att vi löser det,
jag lovar att han kommer bli hel,
kramar,
håller om,
efter någon timme får han ur sig att han träffat en annan,
chock,
jag lämnar mitt hem,
min kärlek,
mitt liv,
för allt var en illusion,
allt var bara lögn,
för att bo hos pappa,
gravid i vecka 23.

andningspaus.

Jag bad honom om två saker,
att inte ta hem henne till mitt hem och mina prylar,
att inte lägga ut bilder och annat på internet i respekt mot mig,
han lovar,
för de var ju inte ihop,
han var ju trasig,
självdestruktiv,
sargad,
behövde vara själv.

Julen passerar,
jag minns knappt hur,
jag var försatt i chock,
dagarna flöt ihop,
kroppen kämpade för överlevnad,
jag kämpade för att överleva för Litens skull,
min älskade bebis.

andningspaus.

Mellan jul och nyår får jag reda på att han fortsatt träffa henne,
hans liv fortsatte,
han kände sig nöjd och lycklig för första gången på länge,
chock igen.

Ytterligare någon vecka passerar och hon bor tydligen i mitt hem,
hon är den som packar ner mina saker i lådor,
sover i min säng,
sitter i min soffa,
lever mitt liv.

Bilder börjar hoppa ut på de på nätet,
folk ringer och berättar den ena historien efter den andra,
han skriver på nätet hur lycklig han är,
de planerar för flytt,
tio mil bort,
för han behöver vara lycklig nu.

Jag sover bredvid min pappa,
som krampaktigt håller min hand nätterna igenom för att mota bort min ångest,
som ständigt torkar mina tårar,
som ser till att jag äter,
som ser till att jag duschar,
som håller mig vid liv.

andningspaus.

Han frågade efter tre veckor om det kändes bättre nu,
han kallade mig och Liten för ett projekt,
han sa att han inte kunde gå runt som en zombie längre,
han sa att vi vuxit ifrån varandra,
han sa att vi inte hade något gemensamt.

Nu bor de tio mil bort,
han vill hjälpa till med Liten så gott han kan,
han är lycklig,
de är lyckliga,
och jag förstår fortfarande inte vad som skett,
jag vet bara att min bebis beräknas komma om en vecka,
så jag lever på det.

andningspaus.


Lördag,
stor fest,
helt plötsligt hör jag mig själv sitta och berätta ovanstående,
oberört,
orden bara kommer ur mig som om jag pratar om vädret,
jag tittar på kvinnan bredvid,
hon stirrar på mig som om hon sett ett spöke,
jag förstår inte först,
sedan trillar orden ner i mitt hjärta,
jag reser mig,
går därifrån,
chockad.

Som om det var första gången jag själv hörde historien,
historien,
det där var och är ju mitt liv,
min verklighet,
Litens verklighet.

Chock.

Jag går hem till pappa,
kryper ner i sängen,
spelar upp de senaste fyra månaderna i huvudet,
återspeglar allt,
varje sekund,
varje tår,
varje ord,
samlad.

somnar.

sover hela natten utan att vakna,
första gången sedan den där onsdagen i början på december,
öppnar ögonen,
klappar på Liten,
sätter mig i soffan,
familjen kommer upp,
vi äter frukost,
går ut med hundarna,
lever.

Sorg.

Djup och intensiv sorg.

Det är det som återstår av det livet,
mitt gamla liv.

Skulle jag vilja ha det tillbaka,
det gamla livet,
honom?

Nej.

Inte under några omständigheter.
Han valde bort sitt barn,
han valde bort mig,
på det vidrigaste sättet,
bara sådär.

Djup och intensiv sorg,
javisst,
historien är fruktansvärt vrickad,
jag kommer aldrig någonsin förstå hur han är funtad,
men jag kommer få vara med mitt barn,
större än så blir det inte i livet,
så nu tänker jag inte berätta den här historien igen,
nu ska här levas,
hand i hand med Liten,
och alla de där fantastiska människorna som faktiskt finns med oss,
det är att vara Lycklig,
på riktigt.

ett oerhört sorgligt farväl fyllt av lättnad.

Den stora kärleken,
mannen i mitt liv,
han som jag har respekterat mer än någon annan,
han som jag älskat mer än livet i över fyra år,
han som jag ville dela resten av mitt liv med,
han som jag ville dela det största i livet med,
han vars barn jag har i magen,
han som alltid fick mig att skratta,
han som gjorde mig alldeles knäsvag så fort han visade sig,
han som lärde mig att älska djupt och innerligt,
han som visade mig att kärleken är störst av allt,
han satt där,
mitt emot mig,
i ett rum,
högt upp i det där trygga huset,
som en främling,
som ett skal av illusioner,
som en enda stor lögn.

Jag kände bara intensiv sorg,
djup och innerlig ilska,
avsky,
förnedring,
skam,
avsmak,
rädsla.

Smärtan över att inte känna någon kärlek för Litens pappa förlamade mig,
jag ville bara gå därifrån och aldrig mer se åt honom,
han är inte den man jag trodde att han var,
han är ingen människa jag vill ha i mitt liv,
hans val och handlingar de senaste åtta månaderna visar på egenskaper som jag inte kan stå bakom,
han skrämmer mig,
stor svart sorg.

Jag vaknade dagen efter och kände lättnad,
jag kände mig befriad,
jag kände lycka,
jag trodde att jag skulle komma in i det där rummet och känna den där bubblande kärleken,
den där djupa och innerliga kärleken som jag känt i över fyra år,
jag var förberedd på att hantera smärtan den skulle frambringa nu när jag skulle se honom,
men så var det inte,
den var helt bortblåst,
söndertrasad,
förstörd.

Så nu sitter jag här i min soffa,
Liten dansar i magen,
hans kött och blod,
och tårarna rinner,
av den djupaste sorg,
för det jag känner för honom är inget jag vill känna för mitt barns far,
samtidigt som jag är tacksam,
för jag vet inte hur jag skulle överlevt om den där kärleken levt kvar,
märkliga märkliga liv.

Älskade Liten,
din mamma fick ett avslut,
ett smärtsamt och sorgligt sådant,
men ändå ett avslut,
så nu kan jag börja treva mig framåt,
i ett nytt liv,
samla ihop bitarna,
en i taget,
för att bli hel.

Sorgen och ilskan får vi leva med ett tag,
men den kommer göra oss stark,
och vår kärlek,
din och min,
den är evig,
odödlig,
osårbar,
så den kommer bära oss igenom allt vad livet ger oss,
och han kan inte längre göra oss illa,
aldrig någonsin igen.