nu?

Jag ligger bredvid pappa,
han håller mig krampaktigt i handen,
han torkar mina våta kinder,
försöker hålla inne sina egna,
det går ibland,
ibland inte.

natt in,
natt ut.

Så fort jag rör mig tittar han på mig,
hans blick är så trasig och ångestfylld,
som allt annat,
trasigt.

dag in,
dag ut.

Min hand ligger krampaktigt på magen,
sparkarna därinne håller mig vid liv,
en sekund i taget.

Telefonen ringer,
i andra änden hörs tårfyllda röster som viskar:
du är inte ensam Linda,
aldrig nånsin.
Och ännu mera gråt.

Allt är en kamp för Liten nu,
äta,
tugga och svälj,
inte låta illamåendet ta över,
vila,
ut i friska luften,
andas,
andas,
andas.

Tack gode gud för mitt fantastiska nätverk,
ni håller mig bokstavligen talat vid liv nu,
alla sms och samtal,
vänner som kommer hit och håller mig hårt i famnen,
ovärdeligt.

jag älskar er

bottenlös.

man kan säga att allt har gått åt helvete,
för det har det,
på riktigt.

trasigt,
bottenlöst,
ihåligt,
tomt,
svart,
tusen miljoner bitar.

Liten mår bra,
men det är väl också den enda.

Long time, no see.

Tiden tickar iväg som aldrig förr,
Liten växer,
jag växer,
snön faller,
julen närmar sig,
året går mot sitt slut,
jag hinner inte riktigt med,
men det ordnar sig,
en dag i taget,
som alltid.

Tiden just nu känns viktigare än någonsin tidigare,
så jag försöker landa i varje ögonblick,
men det är svårt,
ruggigt svårt,
jag hoppas helt enkelt på att övning ger färdighet,
för jösses vad här övas på livet i allmänhet och nuet i synnerhet,
allt känns liksom lite galet men på ett bra sätt.

Karriärspöket börjar ge sig men några frågetecken finns kvar på stjärnhimlen,
men vad vore livet utan de där frågetecken?

med kärlek
// Linda

Mitt rödgröna hjärta bankar för Liten.

Liten är fortfarande väldigt Liten,
men Liten växer,
precis som jag.

Det finns mycket jag vill lära Liten,
galet mycket,
men framförallt vill jag lära Liten att prestation inte är allt här i världen,
det fattade inte jag och dog nästan på kuppen,
det vill jag aldrig att Liten ska behöva göra,
jag vill att Liten ska våga misslyckas och ändå älska sig själv,
jag vill att Liten ska hålla sina medmänniskor i handen,
jag vill att Liten ska älska villkorslöst- sig själv och andra,
jag vill att Liten ska förstå att livet är så mycket mer än pengar och makt,
jag vill att Liten ska våga säga NEJ när människor far illa- alla är lika viktiga (även de som inte kan arbeta),
därför röstar jag röd/grönt idag och alla andra dagar!

Jag tror på människans godhet,
jag tror på att vi måste ta varandra i händerna och hjälpas åt,
och det vill jag dela med mig till Liten
så
nu
går
jag
till
vallokalen
i
mina
röda
kläder
med
mitt
röd/gröna
hjärta
och
gör
ett
avtryck
för
Liten
och
alla
andra.

med kärlek
Linda

PS. Man behöver inte vara bäst i världen på allt för att vara värd något,
man får vara skruttig och ändå vara lika mycket värd,
Liten kommer alltid att vara bäst i världen på att vara sig själv oavsett vad Liten gör - det är det viktigaste!

Den starkaste av stjärnor!

Min älskade farfar,
åldern börjar ta ut sin rätt,
titt som tätt hamnar han på sjukan,
så även nu,
imorgon packar vi bilen och kör dit,
myser med honom lite,
håller hans hand en stund.

Han är den bästa jag vet,
alltid,
min trygghet i världen,
alltid.

Jag älskar dig bäste Stig,
mer än mest.

med kärlek
Linda

jobb?

Ledig,
länge,
jag.

Som bäddat för trubbel,
javisst.

Sju veckor,
det kan hända mycket på den tiden,
speciellt inne i mig,
storm och kaos,
ett beslut har iallafall fattats,
nu ska bara konsekvenserna lösas.

Kluvet men skönt,
svårt fast lätt,
irriterande men förlösande,
ångestfyllt men lyckligt.

Pedagog ska jag inte arbeta som,
det är beslutet.

Jag vet,
galet,
tokgalet till och med,
men likväl sant.

Idag var jag så hos öronläkaren,
domen var inte kul,
men det han sa visade ur en annan synvinkel att förskollärare inte är min grej,
jodåsatteh.

Ni kan andas nu igen,
jag ska arbeta detta året,
ta mig igenom vikariat som jag lovat,
försöka landa i beslutet,
leva lite mer än jag har gjort,
gå ett par kurser,
chilla.

Jag måste sluta vara så förbannat rädd,
det har den här sommaren lärt mig,
så det så.

(tacksam för hjälp i yrkesval, jag har nämligen inte en aning. Nä, ni ska ju inte tro att mitt finurliga inre ger mig en lösning eller ett alternativ. Nope. Så jobbar vi inte. Vi bara meddelar att den här vägen är helt fel och att den inte ger mig ett skit samt ett läkarintyg på kassa öron. Thanks!)

Jag äter lite middag medans jag tänker,
ciao.

med kärlek
Linda

teater?

Jag klär sakta av mig lögnerna,
kränger illusionerna tätt kring kroppen,
hånglar med ångesten,
skickar fingret åt ensamheten,
dansar tango med tårarna,
lycklig som få?

Min önskan,
din längtan.

Tragik på radion,
trasigt,
brokigt.

Orden trasslar in sig i alkoholens dimmor,
allt för att orka igenom charaderna,
nej tack.

Stopp.

Likt valfenor dansar vi på himlens skära nedgång,
letandes efter famlande händer,
förbjuden frukt,
tårfyllda avsked,
en vanlig vardag?

likheternas olikheter,
de skrämmer,
varför?