Vi som blev.

Så tiden rinner förbi likt vattenfallen i landet långt borta,

som om månen stannat vår tid,

fast ändå inte, 

går dagarna förbi,

tankarna vandrar vidare,

känslorna växer sig större och mindre,

jag stirrar på dåtiden med iskall blick,

än är det inte läkt.

Man lovade guld och gröna skogar,

det blev taggar av gift i kroppen full av ångest,

man vandrade vidare som om inget hade hänt,

som om vi inte fanns,

som om vi inte funnits.

Ensam stod jag kvar,

med putande mage,

bankande hjärta,

och ett ärrigt inre.

Han och jag,

den vackraste bebisen av alla,

stod där i regnet av sorg,

och älskade varandra,

förtvivlade men lyckligast tillsammans.

Satan så tungt att lämnas med allt när vi skulle vara två,

två som ville bli tre,

men som blev två på det grymmaste av vis,

som sen blev tre,

på det bästa av vis,

och som snart ska bli fyra,

magnifikt.

Nu passar skon igen sägs det,

nu vill man kräva ut sin rätt,

så nu står de tre som blev med sorgens vatten rinnande i ådrorna,

bankandes på dörrarna till framtiden för att kanske kunna glimta svaren som dröjer sig kvar likt mardrömmens blöta svett,

ilskna tårar letar sig bakom logikens trygga famn,

och allt vi kan göra är att älska varandra,

vi fyra som blev,

och hoppas det tröstar när vi sover under olika tak.

Skammens bojor river,

äter upp det rena.

likt en igel på jakt efter blod,

söker vi efter den rätta vägen,

men finns den att finna?

Många är famnarna som fångat oss,

gång på gång,

torkat våra tårar,

hållit oss vid liv,

tacksamheten brinner likt ett vackert midsommarbål,

närmast hjärtat bor de alla,

nu och då,

men ingen kan rädda oss från lagen,

systemets kalla händer spottar oss i ansiktet,

hånar vår kärlek,

trampar på oss som om vi vore trasig asfalt.

Likt vattenfallen i landet långt borta dansar hoppet om frid,

och allt vi kan göra

är

att

älska

varandra

vi

fyra

som

blev.

Magi!

Jag blev hans,
han blev min,
äkta makar,
magi.

Så mycket kärlek,
så mycket liv,
så mycket av allt det fina,
magi.

Han sa ja,
jag sa ja,
till att dela livets allt med varandra,
magi.

Med de finaste delade vi en dag som vi för alltid kommer minnas med glädjebubbel,
glädjetårar,
kärlek,
lycka,
tacksamhet,
magi.

Den 26 april 2014,
då hyllade vi vår fina familj som vi kämpat för under ruskigt svåra omständigheter,
då sa vi ja till livet,
då blev vi ett,
magi.

Vår älskade Kärleksunge var brudnäbb,
han kastade ris och hjärtan på oss,
han är vår inspiration,
vår kärlekskälla,
vårt allt,
magi.

Störst av allt är kärleken,
det är jag ett levande bevis på.

Johannes och Agaton,
ni är kärlek för mig,
tack för att jag får dela livets allt med er,
alltid ska jag glädjas åt det.

Med kärlek
Fru Linda

Ps. tack till er alla som delade dagen med oss,
för all kärlek ni la ner för att vi skulle få den bästa bröllopsdagen,
för att ni finns,
vi älskar er oändligt.

åttonde december tvåtusentretton

i söndags hade det gått tre år,
1096 dagar,
vissa sår läker,
andra inte.

livet är fint,
fortfarande svårt,
men väldigt fint.

fästmannen och sonen,
de är magnifika,
tacksam är jag,
evigt.

// L

när det inre sviker den gassande solen.

Likt ihållande duggregn trängde det in överallt,

hur mycket hon än försökte värja sig så blev det bara djupare,

hon plåstrade om och tvättade rent,

luftade och lät det vara,

hon gjorde allt som de sa skulle hjälpa,

men som en envis sommarförkylning hängde den kvar i hennes inre.

Skammen.

Sorgen.

Ilskan.

Förtvivlan.

Varför gråter du, frågade de med trötta röster.

Jag vet inte, svarade hon uppgivet.

Det har gått så lång tid, sa de bryskt.

Jag vet, svarade hon skamset.

Livet är fint nu, tänk inte på det och fäll inga fler tårar. 

Hon hörde hur trötta de var på hennes gråt.

Hon förstod att de bara ville henne väl,

hon förstod att de inte kunde förstå,

men likväl gjorde orden ont och tårarna blev om möjligt än tyngre.

Hon andades,

lyssnade på kroppen,

försökte vila,

försökte vara närvarande,

försökte le.

Hon tänkte på orden att tiden läker alla sår och försökte leva på det.

Men i själen hände andra saker,

där tycktes såren bli större,

ångesten tyngre,

sorgen så mörk att hon blev rädd,

ilskan så stark att hon ibland darrade i hela kroppen,

och varje dag började hon med frågan om hur lång tid det skulle ta.

Hennes vackra kärleksunge,

hennes stora stolthet i livet,

höll henne vid liv,

och Nya Kärleken likaså.

Deras händer som krampaktigt höll i hennes,

deras tunga andetag bredvid henne på natten gav henne lite ro,

hon hade det så fint så hon skämdes,

det visste hon och tackade för det varje dag,

men det inre var likväl inte läkt.

De två tunga åren och allt hemskt som hänt höll ett järngrepp om hennes kalla inre,

frågorna snurrade likt karuseller,

för att inte tala om skammen,

den blodtörstiga kolsvarta skammen åt upp henne inifrån,

det var den kalla och bistra sanningen,

han hade slitit henne itu på de värsta av sätt,

han tog saker ifrån henne som ingen någonsin skulle komma att förstå,

så nu satt hon där i stolen som så många gånger förr,

grät förtvivlat och tröttsamt uppgivet,

och frågade med bedjande röst hur hon skulle ta sig därifrån med själen i behåll.

2012 blir snart 2013..

De sista skälvande timmarna av 2012 står för dörren,
jag känner mig nostalgisk,
pepp,
pirrig,
förväntansfull,
sorgsen,
glad,
förvirrad,
kluven,
lycklig.

Kärleksungen steppar runt i sina finkläder och sjunger på alla sånger han har lärt sig under året. Jag ska nu göra honom sällskap och fira detta fina årets slut med härligaste familjen i Borgstena. Vi börjar sedan det nya året med skidsemester i grannlandet. Jag längtar!

Ett gott slut på fina 2012 önskar jag er alla och ett ännu godare 2013!

Låt oss värna om varandra,
med kärlek
Linda.

Två år sedan du slet mig itu.

Dagar som idag känns det som om tiden stått stilla,
ångesten bankar mig hårt,
tunga tårar trillar,
ilskan bubblar som en vulkan,
förtvivlan känns hopplös,
mammahjärtat blöder som ett öppet sår,
skammen sköljer över mig som stormande vågor,
och det känns som om jag håller på att bli galen.

Två År.
Idag.

Ja du,
om du bara visste...

(som en spillra men ändå helare än någonsin.)

Till alla Ensamstående Föräldrar därute!

Mina dagar som ensamstående mamma är räknade,
om några veckor är vi tre därhemma,
jag vill med detta inlägg hylla alla er ensamstående föräldrar därute,
lite extra vill jag hylla er som precis som jag blivit ensamstående mot er vilja.

Ni är så otroligt modiga,
starka,
häftiga,
viktiga,
duktiga,
enastående.

Låt ingen säga något annat.
NÅGONSIN.

För de vet inte hur det är.

För det är tungt,
jävligt tungt att vara ensam med allt,
ekonomiskt som känslomässigt,
våga erkänna det så blir det lättare att bära,
man får känna så,
det gör alla någon gång,
och det betyder inte att ni inte vill ha ert barn,
bara att ni är mänskliga.

Alla klarar faktiskt inte av det,
så vi som gör det ska klappa oss rejält på axeln,
varje dag,
många gånger,
dag som natt.

Jag har tjutit många nätter när jag trott att tröttheten ska ha ihjäl mig,
och många dagar när livet har visat sig från sin värsta sida.

Jag har legat som en blöt pöl hos psykologen och gråtit ut min förtvivlan över vilken usel förälder jag är som inte orkar allt som jag borde,
hon har då klappat min hand och viskat stärkande ord,
ingen människa orkar allt,
så ta hjälp när ni behöver.

Jag har många gånger fått svälja stoltheten och ringa min familj (och mina vänner) för avlastning då tröttheten tagit över,
det är jag idag otroligt stolt över för jag vet nu att ingen människa klarar sig utan hjälp och det är INGET att skämmas över.

Ni är så fantastiskt jävla bra att ni förtjänar en tapperhetsmedalj så här får ni en av mig över internet --> SWOOSH!

Läs detta inlägg när ni har era dippar och kom ihåg att ni inte är ensamma,
jag finns med er i hjärtat,
jag hejar på er när tröttheten/ångesten/sorgen/ilskan/hopplösheten tar över,
för NI är de allra starkaste jag vet och era barn är otroligt lyckligt lottade som har er. (att ni finns och delar livet med de väger tyngre än det spånhuvudena som lämnat ställt till med, det är jag numera helt övertygad om!!!)

med min djupaste kärlek och respekt
Linda- ensamstående mamma till världens bästa Lilla A

PS. sömn är otroligt viktigt så skit i städning och alla andra måsten när det är tufft och sov så fort ni får en möjlighet, livet blir lättare då och ingen har dött av lite damm i hörnen. DS.