Likt ihållande duggregn trängde det in överallt,
hur mycket hon än försökte värja sig så blev det bara djupare,
hon plåstrade om och tvättade rent,
luftade och lät det vara,
hon gjorde allt som de sa skulle hjälpa,
men som en envis sommarförkylning hängde den kvar i hennes inre.
Skammen.
Sorgen.
Ilskan.
Förtvivlan.
Varför gråter du, frågade de med trötta röster.
Jag vet inte, svarade hon uppgivet.
Det har gått så lång tid, sa de bryskt.
Jag vet, svarade hon skamset.
Livet är fint nu, tänk inte på det och fäll inga fler tårar.
Hon hörde hur trötta de var på hennes gråt.
Hon förstod att de bara ville henne väl,
hon förstod att de inte kunde förstå,
men likväl gjorde orden ont och tårarna blev om möjligt än tyngre.
Hon andades,
lyssnade på kroppen,
försökte vila,
försökte vara närvarande,
försökte le.
Hon tänkte på orden att tiden läker alla sår och försökte leva på det.
Men i själen hände andra saker,
där tycktes såren bli större,
ångesten tyngre,
sorgen så mörk att hon blev rädd,
ilskan så stark att hon ibland darrade i hela kroppen,
och varje dag började hon med frågan om hur lång tid det skulle ta.
Hennes vackra kärleksunge,
hennes stora stolthet i livet,
höll henne vid liv,
och Nya Kärleken likaså.
Deras händer som krampaktigt höll i hennes,
deras tunga andetag bredvid henne på natten gav henne lite ro,
hon hade det så fint så hon skämdes,
det visste hon och tackade för det varje dag,
men det inre var likväl inte läkt.
De två tunga åren och allt hemskt som hänt höll ett järngrepp om hennes kalla inre,
frågorna snurrade likt karuseller,
för att inte tala om skammen,
den blodtörstiga kolsvarta skammen åt upp henne inifrån,
det var den kalla och bistra sanningen,
han hade slitit henne itu på de värsta av sätt,
han tog saker ifrån henne som ingen någonsin skulle komma att förstå,
så nu satt hon där i stolen som så många gånger förr,
grät förtvivlat och tröttsamt uppgivet,
och frågade med bedjande röst hur hon skulle ta sig därifrån med själen i behåll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar