ångesten bankar mig hårt,
tunga tårar trillar,
ilskan bubblar som en vulkan,
förtvivlan känns hopplös,
mammahjärtat blöder som ett öppet sår,
skammen sköljer över mig som stormande vågor,
och det känns som om jag håller på att bli galen.
Två År.
Idag.
Ja du,
om du bara visste...
(som en spillra men ändå helare än någonsin.)
Läste din blogg sporadiskt förr och såg på Bloglovin att du skrivit ett nytt inlägg. Blev väldigt ledsen för din skull när jag läste. Känner du dig fortfarande inte hel? Jag önskar dig styrka att komma vidare, att vara en glad mamma för ditt barn och att du kan finna glädje i att du lever och har hälsan. Och ett fantastiskt litet barn vid din sida!
SvaraRaderaMånga många kramar!