Ett skrik och min värld förändrades för alltid!

Nu är han här,
min älskade Liten,
världens vackraste kille,
min stora kärlek,
Agaton!

Overkligt,
fantastiskt,
omvälvande,
euforiskt,
sprakande,
enastående.

Jag ligger och tittar på dig timme efter timme,
vill knappt sova för jag är rädd att missa något,
håller dina små fingrar,
pussar dina fötter,
smeker din panna,
älskade du,
att kärlek kan vara så stark,
det trodde jag inte,
faktiskt.

Din pappa kom,
det gjorde vansinnigt ont,
i oss båda,
jag trodde ett tag att jag skulle gå sönder för alltid,
smärtan var så fysisk att det var läskigt,
din närvaro räddade mig,
på riktigt,
och det kommer den nog alltid göra,
det kände jag där och då.

han älskar dig,
fantastiskt mycket,
och han är din pappa,
alltid,
vad som än händer,
och hur ont det än gör i mig,
så är det så.

Du gör mig stark,
min skatt,
du kommer hjälpa oss alla igenom de tuffa stunder som väntar,
mitt älskade lilla mirakel,
välkommen till världen!

8e december- 8e april

fem månader idag,
fem månader sedan illusionen föll,
fem månader sedan lögnerna började uppdagas,
fem månader sedan han gick sin väg,
fem månader?

vi lever,
vi andas,
ofattbart,
overkligt,
som sju jävligt svåra år,
tung dag,
i hjärtat,
men fin på samma gång då fin vän värmde hjärteroten,
tack.

på måndag är det Litens beräknade dag,
då ska vi återigen ses i det där huset,
jag vet inte riktigt vad jag känner om det,
jag vet inte så mycket alls just nu,
mer än att jag vill ha ut min bebis,
det får räcka.

Liten- du är den starkaste och modigaste jag vet.
Tack för att du stannade hos mig, trots allt!
Du slutar aldrig att förundra mig,
kom ut nu så jag får pussa på dig,
min lilla finaste skatt,
jag älskar dig!

Jag blev gravid i slutet på juli,
lyckligaste någonsin,
i september började han träffa den nya tjejen,
ungefär samtidigt som vi köpte nytt kök,
hösten flöt på,
lyckorus över bebis,
början på december,
en kväll kommer han inte hem,
slänger ur sig massa konstiga saker via Skype om hur hemskt livet är,
han stänger av telefonen,
kommer dagen efter,
gråter för första gången någonsin för att han är trasig,
säger att han är självdestruktiv,
han behöver vara själv,
han behöver läka,
jag öser kärlek över honom,
säger att vi löser det,
jag lovar att han kommer bli hel,
kramar,
håller om,
efter någon timme får han ur sig att han träffat en annan,
chock,
jag lämnar mitt hem,
min kärlek,
mitt liv,
för allt var en illusion,
allt var bara lögn,
för att bo hos pappa,
gravid i vecka 23.

andningspaus.

Jag bad honom om två saker,
att inte ta hem henne till mitt hem och mina prylar,
att inte lägga ut bilder och annat på internet i respekt mot mig,
han lovar,
för de var ju inte ihop,
han var ju trasig,
självdestruktiv,
sargad,
behövde vara själv.

Julen passerar,
jag minns knappt hur,
jag var försatt i chock,
dagarna flöt ihop,
kroppen kämpade för överlevnad,
jag kämpade för att överleva för Litens skull,
min älskade bebis.

andningspaus.

Mellan jul och nyår får jag reda på att han fortsatt träffa henne,
hans liv fortsatte,
han kände sig nöjd och lycklig för första gången på länge,
chock igen.

Ytterligare någon vecka passerar och hon bor tydligen i mitt hem,
hon är den som packar ner mina saker i lådor,
sover i min säng,
sitter i min soffa,
lever mitt liv.

Bilder börjar hoppa ut på de på nätet,
folk ringer och berättar den ena historien efter den andra,
han skriver på nätet hur lycklig han är,
de planerar för flytt,
tio mil bort,
för han behöver vara lycklig nu.

Jag sover bredvid min pappa,
som krampaktigt håller min hand nätterna igenom för att mota bort min ångest,
som ständigt torkar mina tårar,
som ser till att jag äter,
som ser till att jag duschar,
som håller mig vid liv.

andningspaus.

Han frågade efter tre veckor om det kändes bättre nu,
han kallade mig och Liten för ett projekt,
han sa att han inte kunde gå runt som en zombie längre,
han sa att vi vuxit ifrån varandra,
han sa att vi inte hade något gemensamt.

Nu bor de tio mil bort,
han vill hjälpa till med Liten så gott han kan,
han är lycklig,
de är lyckliga,
och jag förstår fortfarande inte vad som skett,
jag vet bara att min bebis beräknas komma om en vecka,
så jag lever på det.

andningspaus.


Lördag,
stor fest,
helt plötsligt hör jag mig själv sitta och berätta ovanstående,
oberört,
orden bara kommer ur mig som om jag pratar om vädret,
jag tittar på kvinnan bredvid,
hon stirrar på mig som om hon sett ett spöke,
jag förstår inte först,
sedan trillar orden ner i mitt hjärta,
jag reser mig,
går därifrån,
chockad.

Som om det var första gången jag själv hörde historien,
historien,
det där var och är ju mitt liv,
min verklighet,
Litens verklighet.

Chock.

Jag går hem till pappa,
kryper ner i sängen,
spelar upp de senaste fyra månaderna i huvudet,
återspeglar allt,
varje sekund,
varje tår,
varje ord,
samlad.

somnar.

sover hela natten utan att vakna,
första gången sedan den där onsdagen i början på december,
öppnar ögonen,
klappar på Liten,
sätter mig i soffan,
familjen kommer upp,
vi äter frukost,
går ut med hundarna,
lever.

Sorg.

Djup och intensiv sorg.

Det är det som återstår av det livet,
mitt gamla liv.

Skulle jag vilja ha det tillbaka,
det gamla livet,
honom?

Nej.

Inte under några omständigheter.
Han valde bort sitt barn,
han valde bort mig,
på det vidrigaste sättet,
bara sådär.

Djup och intensiv sorg,
javisst,
historien är fruktansvärt vrickad,
jag kommer aldrig någonsin förstå hur han är funtad,
men jag kommer få vara med mitt barn,
större än så blir det inte i livet,
så nu tänker jag inte berätta den här historien igen,
nu ska här levas,
hand i hand med Liten,
och alla de där fantastiska människorna som faktiskt finns med oss,
det är att vara Lycklig,
på riktigt.

ett oerhört sorgligt farväl fyllt av lättnad.

Den stora kärleken,
mannen i mitt liv,
han som jag har respekterat mer än någon annan,
han som jag älskat mer än livet i över fyra år,
han som jag ville dela resten av mitt liv med,
han som jag ville dela det största i livet med,
han vars barn jag har i magen,
han som alltid fick mig att skratta,
han som gjorde mig alldeles knäsvag så fort han visade sig,
han som lärde mig att älska djupt och innerligt,
han som visade mig att kärleken är störst av allt,
han satt där,
mitt emot mig,
i ett rum,
högt upp i det där trygga huset,
som en främling,
som ett skal av illusioner,
som en enda stor lögn.

Jag kände bara intensiv sorg,
djup och innerlig ilska,
avsky,
förnedring,
skam,
avsmak,
rädsla.

Smärtan över att inte känna någon kärlek för Litens pappa förlamade mig,
jag ville bara gå därifrån och aldrig mer se åt honom,
han är inte den man jag trodde att han var,
han är ingen människa jag vill ha i mitt liv,
hans val och handlingar de senaste åtta månaderna visar på egenskaper som jag inte kan stå bakom,
han skrämmer mig,
stor svart sorg.

Jag vaknade dagen efter och kände lättnad,
jag kände mig befriad,
jag kände lycka,
jag trodde att jag skulle komma in i det där rummet och känna den där bubblande kärleken,
den där djupa och innerliga kärleken som jag känt i över fyra år,
jag var förberedd på att hantera smärtan den skulle frambringa nu när jag skulle se honom,
men så var det inte,
den var helt bortblåst,
söndertrasad,
förstörd.

Så nu sitter jag här i min soffa,
Liten dansar i magen,
hans kött och blod,
och tårarna rinner,
av den djupaste sorg,
för det jag känner för honom är inget jag vill känna för mitt barns far,
samtidigt som jag är tacksam,
för jag vet inte hur jag skulle överlevt om den där kärleken levt kvar,
märkliga märkliga liv.

Älskade Liten,
din mamma fick ett avslut,
ett smärtsamt och sorgligt sådant,
men ändå ett avslut,
så nu kan jag börja treva mig framåt,
i ett nytt liv,
samla ihop bitarna,
en i taget,
för att bli hel.

Sorgen och ilskan får vi leva med ett tag,
men den kommer göra oss stark,
och vår kärlek,
din och min,
den är evig,
odödlig,
osårbar,
så den kommer bära oss igenom allt vad livet ger oss,
och han kan inte längre göra oss illa,
aldrig någonsin igen.

illusion och avsky hand i hand.

Vi satt där,
fem personer,
en kurator,
en psykolog,
Pappan,
jag och Liten.

Ilskan överrumplade mig,
orden svek,
jag kunde knappt titta på honom,
jag bara satt där,
andades.

Tårarna rann,
Liten var jätteorolig,
helt galen situation.

Ilska,
avsky,
förnedring,
skam,
rädsla,
sorg.

Min enda tanke var att jag aldrig mer vill se honom,
jag vill inte ha honom i mitt liv,
jag vill verkligen inte det,
han är otäck,
han lever i en illusion,
overkligt.

Inga känslor jag vill känna om Litens pappa,
det känns hemskt sorgligt,
det gör mig fruktansvärt illa,
ångestfyllda tårar,
men nu är det så,
inte så konstigt med tanke på allt som hänt,
men ändå,
hemskt sorgligt.

Älskade Liten,
orden sviker mig igen,
jag är så ledsen,
så fruktansvärt ledsen,
men jag älskar dig,
härifrån till stjärnorna och tillbaka igen.

hela min kropp har ställt in sig på flykt nu,
den har fått nog av alla tårar,
av all ångest,
av all sorg,
av all smärta,
och det är inte bra!

jag vill inte fly,
jag vill inte gömma mig,
jag vill möta,
jag vill bli färdig,
så nu kämpar jag emot,
av bara fan.

detta har resulterat i en sliten kropp,
nu nerbäddad med feber och förkylning,
sammandragningar,
sömnlöshet,
min lilla Liten,
måtte du få en bättre start härute...

tisdag närmar sig med stormsteg,
då ska vi ses,
på BUP,
har jag bestämt,
för att sluta fly,
för att avsluta,
på riktigt.

men jag vill inte,
överhuvudtaget,
hela kroppen skriker i protest,
men hjärnan vet,
jag kan inte komma undan,
det har han sett till,
så jävligt som möjligt,
jag måste klara det,
jag måste klara det,
jag måste klara det.

sen kan vi också gå vår väg, Liten.

Känslan av otrygghet gör mig snart tokig,
det känns som om jag går runt naken hela dagarna,
huden känns trasig,
som om den kan trilla av vilken minut som helst,
obehagligt.

Varje dag visar sig nya sår i det inre,
sådant som kommer med på köpet,
en del helt nya,
andra känner jag igen sedan tidigare,
jag jobbar hårt för att begränsa skadorna,
vilket tar på krafterna,
tur det är sista veckan på jobb nu,
orken börjar tryta,
Liten börjar bli stor,
vilket känns,
det gör ont överallt,
haha,
älsklingsunge.

Min Fina mamma har varit här i helgen,
hon kom med mina älskade katter,
äntligen fick jag hem de igen,
lycka,
mamma har som vanligt hjälpt mig med massor,
hon har fixat till min balkong,
så nu kan jag sitta där ute och mysa,
de sista sakerna bars upp på vinden,
hon har hjälpt mig att tvätta,
och handla,
och bara vara.

Fina fina mamma,
som hon kämpar,
det här är oerhört tufft för henne också,
men hon ger sig inte,
aldrig någonsin,
tack och lov.

Nu har hon åkt hem,
nästa gång vi ses är när Liten ska komma ut,
häftigt,
overkligt,
fantastiskt.

Märkliga liv.