när det inre sviker den gassande solen.

Likt ihållande duggregn trängde det in överallt,

hur mycket hon än försökte värja sig så blev det bara djupare,

hon plåstrade om och tvättade rent,

luftade och lät det vara,

hon gjorde allt som de sa skulle hjälpa,

men som en envis sommarförkylning hängde den kvar i hennes inre.

Skammen.

Sorgen.

Ilskan.

Förtvivlan.

Varför gråter du, frågade de med trötta röster.

Jag vet inte, svarade hon uppgivet.

Det har gått så lång tid, sa de bryskt.

Jag vet, svarade hon skamset.

Livet är fint nu, tänk inte på det och fäll inga fler tårar. 

Hon hörde hur trötta de var på hennes gråt.

Hon förstod att de bara ville henne väl,

hon förstod att de inte kunde förstå,

men likväl gjorde orden ont och tårarna blev om möjligt än tyngre.

Hon andades,

lyssnade på kroppen,

försökte vila,

försökte vara närvarande,

försökte le.

Hon tänkte på orden att tiden läker alla sår och försökte leva på det.

Men i själen hände andra saker,

där tycktes såren bli större,

ångesten tyngre,

sorgen så mörk att hon blev rädd,

ilskan så stark att hon ibland darrade i hela kroppen,

och varje dag började hon med frågan om hur lång tid det skulle ta.

Hennes vackra kärleksunge,

hennes stora stolthet i livet,

höll henne vid liv,

och Nya Kärleken likaså.

Deras händer som krampaktigt höll i hennes,

deras tunga andetag bredvid henne på natten gav henne lite ro,

hon hade det så fint så hon skämdes,

det visste hon och tackade för det varje dag,

men det inre var likväl inte läkt.

De två tunga åren och allt hemskt som hänt höll ett järngrepp om hennes kalla inre,

frågorna snurrade likt karuseller,

för att inte tala om skammen,

den blodtörstiga kolsvarta skammen åt upp henne inifrån,

det var den kalla och bistra sanningen,

han hade slitit henne itu på de värsta av sätt,

han tog saker ifrån henne som ingen någonsin skulle komma att förstå,

så nu satt hon där i stolen som så många gånger förr,

grät förtvivlat och tröttsamt uppgivet,

och frågade med bedjande röst hur hon skulle ta sig därifrån med själen i behåll.

2012 blir snart 2013..

De sista skälvande timmarna av 2012 står för dörren,
jag känner mig nostalgisk,
pepp,
pirrig,
förväntansfull,
sorgsen,
glad,
förvirrad,
kluven,
lycklig.

Kärleksungen steppar runt i sina finkläder och sjunger på alla sånger han har lärt sig under året. Jag ska nu göra honom sällskap och fira detta fina årets slut med härligaste familjen i Borgstena. Vi börjar sedan det nya året med skidsemester i grannlandet. Jag längtar!

Ett gott slut på fina 2012 önskar jag er alla och ett ännu godare 2013!

Låt oss värna om varandra,
med kärlek
Linda.

Två år sedan du slet mig itu.

Dagar som idag känns det som om tiden stått stilla,
ångesten bankar mig hårt,
tunga tårar trillar,
ilskan bubblar som en vulkan,
förtvivlan känns hopplös,
mammahjärtat blöder som ett öppet sår,
skammen sköljer över mig som stormande vågor,
och det känns som om jag håller på att bli galen.

Två År.
Idag.

Ja du,
om du bara visste...

(som en spillra men ändå helare än någonsin.)

Till alla Ensamstående Föräldrar därute!

Mina dagar som ensamstående mamma är räknade,
om några veckor är vi tre därhemma,
jag vill med detta inlägg hylla alla er ensamstående föräldrar därute,
lite extra vill jag hylla er som precis som jag blivit ensamstående mot er vilja.

Ni är så otroligt modiga,
starka,
häftiga,
viktiga,
duktiga,
enastående.

Låt ingen säga något annat.
NÅGONSIN.

För de vet inte hur det är.

För det är tungt,
jävligt tungt att vara ensam med allt,
ekonomiskt som känslomässigt,
våga erkänna det så blir det lättare att bära,
man får känna så,
det gör alla någon gång,
och det betyder inte att ni inte vill ha ert barn,
bara att ni är mänskliga.

Alla klarar faktiskt inte av det,
så vi som gör det ska klappa oss rejält på axeln,
varje dag,
många gånger,
dag som natt.

Jag har tjutit många nätter när jag trott att tröttheten ska ha ihjäl mig,
och många dagar när livet har visat sig från sin värsta sida.

Jag har legat som en blöt pöl hos psykologen och gråtit ut min förtvivlan över vilken usel förälder jag är som inte orkar allt som jag borde,
hon har då klappat min hand och viskat stärkande ord,
ingen människa orkar allt,
så ta hjälp när ni behöver.

Jag har många gånger fått svälja stoltheten och ringa min familj (och mina vänner) för avlastning då tröttheten tagit över,
det är jag idag otroligt stolt över för jag vet nu att ingen människa klarar sig utan hjälp och det är INGET att skämmas över.

Ni är så fantastiskt jävla bra att ni förtjänar en tapperhetsmedalj så här får ni en av mig över internet --> SWOOSH!

Läs detta inlägg när ni har era dippar och kom ihåg att ni inte är ensamma,
jag finns med er i hjärtat,
jag hejar på er när tröttheten/ångesten/sorgen/ilskan/hopplösheten tar över,
för NI är de allra starkaste jag vet och era barn är otroligt lyckligt lottade som har er. (att ni finns och delar livet med de väger tyngre än det spånhuvudena som lämnat ställt till med, det är jag numera helt övertygad om!!!)

med min djupaste kärlek och respekt
Linda- ensamstående mamma till världens bästa Lilla A

PS. sömn är otroligt viktigt så skit i städning och alla andra måsten när det är tufft och sov så fort ni får en möjlighet, livet blir lättare då och ingen har dött av lite damm i hörnen. DS.

från djupet av mitt hjärta.

Fina fina liv,

tack för allt du ger mig,

för allt du gett mig,

för allt du kommer att ge mig.

Jag är för evigt tacksam att just jag fick bli mamma till lilla A,

att jag får dela mitt liv med Kärleken,

att jag fått lov att lära känna så fina människor som numera är mina närmaste,

att jag har fått möjlighet att läka och att börja bli hel igen,

att hur tungt allt än verkar så håller livet mig ändå vid liv,

från djupet av mitt hjärta,

TACK!

trevande steg.

Jag skriver här mest när jag har mina tunga dagarna,
det är nog så jag använt skrivandet i hela mitt liv,
som en ventil för tunga tankar,
när det talande ordet har kännts skrämmande så har jag använt mig av det skrivna.

Nu skriver jag dock annat också,
jag har äntligen tagit mina första trevande steg mot min ena dröm,
att få skriva,
på riktigt.

Det är tokroligt och jag får massa peppande ord,
jag älskar det.

Livet är mestadels fint nu,
vi njuter för fullt av den sista tidens ledighet,
min kärleksunge och jag.

Om några veckor börjar jag mitt nya jobb och Lilla A börjar på förskola,
i samma veva flyttar Kärleken in hos oss,
nya tider,
fantastiska tider,
jag älskar det.

Ett år och sju månader har passerat sedan livet rasade,
jag är oerhört stolt över vad jag har klarat på den tiden,
för fy fan vad tungt det har varit,
och fortfarande är ibland,
det är mer än en gång jag har trott att tårarna aldrig skulle sina,
men nu är de här ganska sällan,
fantastiskt vad stark jag är,
jag måste bli bättre på att tänka på det,
jag är snabb på att döma mig själv,
men vem är väl inte det?

Vi har det bra nu,
min kärleksunge, Kärleken och jag,
fantastiskt fint!

Jag är för evigt tacksam mot Kärleken som tagit sig an min Lilla A med hela sitt hjärta,
han kunde inte få en bättre pappa på något sätt,
Tack älskling,
du är en klippa och den vackraste jag vet,
inifrån och ut.

Inget blev som det skulle,
förlusten var hjärtskärande,
men nu i efterhand så vet jag att vinsten var så otroligt mycket större,
märkliga märklig liv!

Med kärlek,
vid tangenterna
Linda

one of those days..

du har gjort mig manisk,
du har gjort mig osäker,
du har gjort mig rädd,
du har gjort mig lite mörkare,
du har gjort mig så otroligt illa.

det märks inte så ofta längre,
jag är inte speciellt ledsen,
jag pratar inte om det på samma sätt,
jag låter det inte ta så stor plats i livet nuförtiden,
men ibland trillar jag igenom,
ibland blir de där ramarna du satt upp så jävla tydliga,
som idag.

jag läser av alla människor in i minsta detalj,
maniskt,
försöker läsa mellan raderna,
hela tiden,
allt för att inte bli lurad igen.

så dagar som dessa,
när ett par ord misstolkas och skär som knivar i mitt inre,
då blir det så otroligt tydligt,
då blir jag så ofantligt ledsen,
då avskyr jag dig så mycket att ord inte räcker till,
då tittar jag på min lilla skatt och hjärtat går i tusen bitar för allt du utsatt/utsätter oss för.

men imorgon tar jag nya tag,
igen.