ett oerhört sorgligt farväl fyllt av lättnad.

Den stora kärleken,
mannen i mitt liv,
han som jag har respekterat mer än någon annan,
han som jag älskat mer än livet i över fyra år,
han som jag ville dela resten av mitt liv med,
han som jag ville dela det största i livet med,
han vars barn jag har i magen,
han som alltid fick mig att skratta,
han som gjorde mig alldeles knäsvag så fort han visade sig,
han som lärde mig att älska djupt och innerligt,
han som visade mig att kärleken är störst av allt,
han satt där,
mitt emot mig,
i ett rum,
högt upp i det där trygga huset,
som en främling,
som ett skal av illusioner,
som en enda stor lögn.

Jag kände bara intensiv sorg,
djup och innerlig ilska,
avsky,
förnedring,
skam,
avsmak,
rädsla.

Smärtan över att inte känna någon kärlek för Litens pappa förlamade mig,
jag ville bara gå därifrån och aldrig mer se åt honom,
han är inte den man jag trodde att han var,
han är ingen människa jag vill ha i mitt liv,
hans val och handlingar de senaste åtta månaderna visar på egenskaper som jag inte kan stå bakom,
han skrämmer mig,
stor svart sorg.

Jag vaknade dagen efter och kände lättnad,
jag kände mig befriad,
jag kände lycka,
jag trodde att jag skulle komma in i det där rummet och känna den där bubblande kärleken,
den där djupa och innerliga kärleken som jag känt i över fyra år,
jag var förberedd på att hantera smärtan den skulle frambringa nu när jag skulle se honom,
men så var det inte,
den var helt bortblåst,
söndertrasad,
förstörd.

Så nu sitter jag här i min soffa,
Liten dansar i magen,
hans kött och blod,
och tårarna rinner,
av den djupaste sorg,
för det jag känner för honom är inget jag vill känna för mitt barns far,
samtidigt som jag är tacksam,
för jag vet inte hur jag skulle överlevt om den där kärleken levt kvar,
märkliga märkliga liv.

Älskade Liten,
din mamma fick ett avslut,
ett smärtsamt och sorgligt sådant,
men ändå ett avslut,
så nu kan jag börja treva mig framåt,
i ett nytt liv,
samla ihop bitarna,
en i taget,
för att bli hel.

Sorgen och ilskan får vi leva med ett tag,
men den kommer göra oss stark,
och vår kärlek,
din och min,
den är evig,
odödlig,
osårbar,
så den kommer bära oss igenom allt vad livet ger oss,
och han kan inte längre göra oss illa,
aldrig någonsin igen.

illusion och avsky hand i hand.

Vi satt där,
fem personer,
en kurator,
en psykolog,
Pappan,
jag och Liten.

Ilskan överrumplade mig,
orden svek,
jag kunde knappt titta på honom,
jag bara satt där,
andades.

Tårarna rann,
Liten var jätteorolig,
helt galen situation.

Ilska,
avsky,
förnedring,
skam,
rädsla,
sorg.

Min enda tanke var att jag aldrig mer vill se honom,
jag vill inte ha honom i mitt liv,
jag vill verkligen inte det,
han är otäck,
han lever i en illusion,
overkligt.

Inga känslor jag vill känna om Litens pappa,
det känns hemskt sorgligt,
det gör mig fruktansvärt illa,
ångestfyllda tårar,
men nu är det så,
inte så konstigt med tanke på allt som hänt,
men ändå,
hemskt sorgligt.

Älskade Liten,
orden sviker mig igen,
jag är så ledsen,
så fruktansvärt ledsen,
men jag älskar dig,
härifrån till stjärnorna och tillbaka igen.

hela min kropp har ställt in sig på flykt nu,
den har fått nog av alla tårar,
av all ångest,
av all sorg,
av all smärta,
och det är inte bra!

jag vill inte fly,
jag vill inte gömma mig,
jag vill möta,
jag vill bli färdig,
så nu kämpar jag emot,
av bara fan.

detta har resulterat i en sliten kropp,
nu nerbäddad med feber och förkylning,
sammandragningar,
sömnlöshet,
min lilla Liten,
måtte du få en bättre start härute...

tisdag närmar sig med stormsteg,
då ska vi ses,
på BUP,
har jag bestämt,
för att sluta fly,
för att avsluta,
på riktigt.

men jag vill inte,
överhuvudtaget,
hela kroppen skriker i protest,
men hjärnan vet,
jag kan inte komma undan,
det har han sett till,
så jävligt som möjligt,
jag måste klara det,
jag måste klara det,
jag måste klara det.

sen kan vi också gå vår väg, Liten.

Känslan av otrygghet gör mig snart tokig,
det känns som om jag går runt naken hela dagarna,
huden känns trasig,
som om den kan trilla av vilken minut som helst,
obehagligt.

Varje dag visar sig nya sår i det inre,
sådant som kommer med på köpet,
en del helt nya,
andra känner jag igen sedan tidigare,
jag jobbar hårt för att begränsa skadorna,
vilket tar på krafterna,
tur det är sista veckan på jobb nu,
orken börjar tryta,
Liten börjar bli stor,
vilket känns,
det gör ont överallt,
haha,
älsklingsunge.

Min Fina mamma har varit här i helgen,
hon kom med mina älskade katter,
äntligen fick jag hem de igen,
lycka,
mamma har som vanligt hjälpt mig med massor,
hon har fixat till min balkong,
så nu kan jag sitta där ute och mysa,
de sista sakerna bars upp på vinden,
hon har hjälpt mig att tvätta,
och handla,
och bara vara.

Fina fina mamma,
som hon kämpar,
det här är oerhört tufft för henne också,
men hon ger sig inte,
aldrig någonsin,
tack och lov.

Nu har hon åkt hem,
nästa gång vi ses är när Liten ska komma ut,
häftigt,
overkligt,
fantastiskt.

Märkliga liv.

jag har kämpat emot,
försökt hålla i,
förtvivlat,
desperat,
destruktivt.

för Litens skull.

men det är fel,
för mig,
för Liten.

så nu säger jag stopp.
det räcker nu.

så nu vänder jag mig om,
släpper taget,
och går min väg.

för det är okej.
det är MIN rätt i all den här skiten.

farväl.

Liten- jag älskar dig

Något hände i mitt inre inatt,
något läskigt,
jag blev fruktansvärt arg,
sen tror jag att han dog,
för mig.

och ilskan har nog kommit för att stanna ett tag.

fel.

oj jaha,
barnet var inte planerat?
eh jo, väldigt...

ni hade inte kännt varandra så länge?
4,5 år...

Inte bott ihop så länge?
2 år...

jaha, då är han väldigt ung?
nja eh han är 29...

Vilken jävla skitstövel,
skönt att du slipper honom,
du är värd någon mycket bättre,
jag har aldrig hört en sådan vrickad historia,
det måste ju vara något fel på honom?

Hon skruvar på sig och letar efter några andra bra ord,
men det finns inga,
det blir en klapp på axeln och ett- det kommer du fixa kanon för du verkar så stark!

Jag skrattar lite generat,
säger något ohörbart,
innan jag smiter iväg,
stänger in mig på toaletten,
sjunker ner på golvet,
och låter tårarna komma.

Jag undrar hur många av denna sortens konversationer jag har haft dessa tre månader,
det går nog inte att räkna,
men känslan efteråt är alltid densamma,
ren och skär skam,
vilket gör mig tokig,
det är inte jag som ska sitta på toaletten och gråta av skam,
det är så jävla fel,
så fruktansvärt jävla fel.