illusion och avsky hand i hand.

Vi satt där,
fem personer,
en kurator,
en psykolog,
Pappan,
jag och Liten.

Ilskan överrumplade mig,
orden svek,
jag kunde knappt titta på honom,
jag bara satt där,
andades.

Tårarna rann,
Liten var jätteorolig,
helt galen situation.

Ilska,
avsky,
förnedring,
skam,
rädsla,
sorg.

Min enda tanke var att jag aldrig mer vill se honom,
jag vill inte ha honom i mitt liv,
jag vill verkligen inte det,
han är otäck,
han lever i en illusion,
overkligt.

Inga känslor jag vill känna om Litens pappa,
det känns hemskt sorgligt,
det gör mig fruktansvärt illa,
ångestfyllda tårar,
men nu är det så,
inte så konstigt med tanke på allt som hänt,
men ändå,
hemskt sorgligt.

Älskade Liten,
orden sviker mig igen,
jag är så ledsen,
så fruktansvärt ledsen,
men jag älskar dig,
härifrån till stjärnorna och tillbaka igen.

hela min kropp har ställt in sig på flykt nu,
den har fått nog av alla tårar,
av all ångest,
av all sorg,
av all smärta,
och det är inte bra!

jag vill inte fly,
jag vill inte gömma mig,
jag vill möta,
jag vill bli färdig,
så nu kämpar jag emot,
av bara fan.

detta har resulterat i en sliten kropp,
nu nerbäddad med feber och förkylning,
sammandragningar,
sömnlöshet,
min lilla Liten,
måtte du få en bättre start härute...

tisdag närmar sig med stormsteg,
då ska vi ses,
på BUP,
har jag bestämt,
för att sluta fly,
för att avsluta,
på riktigt.

men jag vill inte,
överhuvudtaget,
hela kroppen skriker i protest,
men hjärnan vet,
jag kan inte komma undan,
det har han sett till,
så jävligt som möjligt,
jag måste klara det,
jag måste klara det,
jag måste klara det.

sen kan vi också gå vår väg, Liten.

Känslan av otrygghet gör mig snart tokig,
det känns som om jag går runt naken hela dagarna,
huden känns trasig,
som om den kan trilla av vilken minut som helst,
obehagligt.

Varje dag visar sig nya sår i det inre,
sådant som kommer med på köpet,
en del helt nya,
andra känner jag igen sedan tidigare,
jag jobbar hårt för att begränsa skadorna,
vilket tar på krafterna,
tur det är sista veckan på jobb nu,
orken börjar tryta,
Liten börjar bli stor,
vilket känns,
det gör ont överallt,
haha,
älsklingsunge.

Min Fina mamma har varit här i helgen,
hon kom med mina älskade katter,
äntligen fick jag hem de igen,
lycka,
mamma har som vanligt hjälpt mig med massor,
hon har fixat till min balkong,
så nu kan jag sitta där ute och mysa,
de sista sakerna bars upp på vinden,
hon har hjälpt mig att tvätta,
och handla,
och bara vara.

Fina fina mamma,
som hon kämpar,
det här är oerhört tufft för henne också,
men hon ger sig inte,
aldrig någonsin,
tack och lov.

Nu har hon åkt hem,
nästa gång vi ses är när Liten ska komma ut,
häftigt,
overkligt,
fantastiskt.

Märkliga liv.

jag har kämpat emot,
försökt hålla i,
förtvivlat,
desperat,
destruktivt.

för Litens skull.

men det är fel,
för mig,
för Liten.

så nu säger jag stopp.
det räcker nu.

så nu vänder jag mig om,
släpper taget,
och går min väg.

för det är okej.
det är MIN rätt i all den här skiten.

farväl.

Liten- jag älskar dig

Något hände i mitt inre inatt,
något läskigt,
jag blev fruktansvärt arg,
sen tror jag att han dog,
för mig.

och ilskan har nog kommit för att stanna ett tag.

fel.

oj jaha,
barnet var inte planerat?
eh jo, väldigt...

ni hade inte kännt varandra så länge?
4,5 år...

Inte bott ihop så länge?
2 år...

jaha, då är han väldigt ung?
nja eh han är 29...

Vilken jävla skitstövel,
skönt att du slipper honom,
du är värd någon mycket bättre,
jag har aldrig hört en sådan vrickad historia,
det måste ju vara något fel på honom?

Hon skruvar på sig och letar efter några andra bra ord,
men det finns inga,
det blir en klapp på axeln och ett- det kommer du fixa kanon för du verkar så stark!

Jag skrattar lite generat,
säger något ohörbart,
innan jag smiter iväg,
stänger in mig på toaletten,
sjunker ner på golvet,
och låter tårarna komma.

Jag undrar hur många av denna sortens konversationer jag har haft dessa tre månader,
det går nog inte att räkna,
men känslan efteråt är alltid densamma,
ren och skär skam,
vilket gör mig tokig,
det är inte jag som ska sitta på toaletten och gråta av skam,
det är så jävla fel,
så fruktansvärt jävla fel.

Jag hoppar till varje gång telefonen ringer,
jag stirrar på skärmen,
vill inte veta,
vill inte höra,
denna förbannade skitsjukdom.

Deras förtvivlade röster värker av smärta,
vi letar efter vettiga ord,
men det finns inga,
jag kan bara sitta här,
lyssna på deras maktlöshet,
låta de gråta ut sin sorg,
älskade ni.

Två av mina närmaste vänner sitter bredvid sina älskade pappor,
de kämpar förtvivlat mot cancermonstret,
likaså kämpar min fina kollega för sitt liv,
hon hade lite envis hosta innan jul,
nu är hela hon full av monstret,
så jävla vidrigt,
så fruktansvärt onödigt,
så obegripligt,
så orättvist.

Finaste ni,
jag kan inte ge er det ni allra mest vill,
men jag finns här,
jag håller er alla tre i handen,
ni bor närmast hjärtat,
alltid.