Jag stirrar på skärmen som stirrar tillbaka,
hjärtat dansar disco i bröstet,
händerna famlar över tangenterna,
söker efter de rätta bokstäverna,
försöker skapa nya ord,
men något hindrar händerna från att dansa fritt,
precis som något hindrar mig från att våga leva fullt ut igen,
rädslan skär i mig,
men jag vet inte vad den står för.
Förvirrande.
Jag vill inte låta den ta över,
rädslan,
det senaste året har lärt mig att ta vara på tiden,
att just nu är allt vi har,
men jösses så svårt det är,
att våga,
leva,
igen.
Fullt ut alltså.
Jag lever.
Jag älskar.
Jag gör.
Jag drömmer om nya saker.
Men.
Den där sista biten,
att våga på riktigt,
sitter så långt inne,
bakom så många trasiga saker,
att jag undrar om jag någonsin kommer våga igen?
